Lövenborgs kvarn.
De små elektrifierade kvarnarna upplevde en relativt kort blomstringstid
i början och mitten av 1900-talet. Lövenborgs kvarn byggdes 1933 och driften upphörde
i mitten av 1960-talet. Tidigare drevs ju kvarnarna med vattenkraft, men när landsbygden
elektrifierades kunde man förlägga kvarnarna där behov fanns. Lövenborgs kvarn byggdes
av Gösta Karlsson, marken köptes av Karl Sillén. Innan han kom till bygden arrenderade
han kvarnar på andra platser som Noserud i Arvikatrakten, Nyed, Backetorp, Alster
och Säffle. Gösta var född i Svanskog och även hans far Karl Nilsson var mjölnare.
Gösta hade hela tiden drömt om att bli egen mjölnare och kände väl till Kila sen
sin tid i Säffle. Det fanns ett lokalt behov, närmsta kvarn låg i Kyrkebol, Långserud.
Kvarnen bygges först och under tiden bodde familjen på Övre Lövenborg. Kvarnen byggdes
av snickare från bygden. Bygget startade i april och var färdigt till skörden hösten
1933. Där maldes mjöl både till bak och till djurfoder. Boningshuset stod klart i
januari 1936. Bredvid stallet fanns ett stall, där de som kom med säd kunde ställa
sina hästar när man väntade. Gösta skötte kvarnen med hjälp av familjen. Sedan döttrarna
flyttat hemifrån skötte Gösta kvarnen själv. Under andra världskriget var malningen
kringgärdad av mycket restriktioner, allt som maldes skulle bokföras och papperen
skulle skickas in till krigstidsnämnden. Arbetstiden varierade under året. På sommaren
var det lite lågsäsong och då kunde Gösta ägna sig åt sitt stora fritidsintresse,
fiske. Många sommarkvällar tillbringade han med att ro drag på Summeln. Liksom affären
var kvarnen en mötesplats, där man kunde får tid att språka en stund när man väntade
på att få sin säd mald. För de barn som fick följa med
var kvarnen en spännande plats
med säckar som hissades, luckor som smällde och remmar som löpte upp genom innertaken.
Där fanns också en ”kontorsplats” med en stor fin skrivbordspulpet som tillsammans
med ett gammalt skåp stals sedan kvarndriften lagts ned.
Gösta var född 1884 och dog 1969. Hans fru Elin, som kom från Västmanland, föddes
1886 och dog 1967. De fick tre döttrar: Margit född 1916 boende i Båstad, Britta
född 1918 boende i Åmål och Karin född 1923 boende på Sicilien.
Text: Gunnar Axelsson.
En mjölnares arbetsdag var mycket varierande, aldrig ett 9-5 jobb. När skörden bärgats
och tröskats gick kvarnen för högtryck, då var varje plats på "parkeringen" utanför
kvarnen upptagen. Hästarna fick stå i stallet (som inte finns nu) och "gubbarna"
satt i kvarnkammaren, drack kaffe och berättade historier, kanske också hjälpte till
att ösa mjölet i säckar. Det kunde bli lång väntetid, ibland blev den alltför lång,
valde man att åka hem och komma tillbaka en annan dag. I värsta "rusningstid" hände
det ofta att kvarnen måste gå dygnet runt. Då fick jag, som berättar det här, rycka
in som kvarndräng och hjälpa till med det jag kunde. Och hur var det ordningen i
dessa bråda tider? Ingen ordning alls, visserligen kom god mat på en bricka, som
vi gick upp till andra våningen med och placerade på det lilla bordet. Men lugn och
matro var det inte tal om, Ner till botten våningen för att hissa upp flera säckar.
Upp till tredje våningen för att fylla på mer säd. Och hur ser sikten ut på andra
våningen, blir vetemjölet bra, och hur är "gröpet" på nedre våningen? Det blev en
tugga då och då mellan dessa utflykter och en slunk kaffe emellanåt. Det måste vara
en plåtmage som tål sådant, och motion blev det gradvis med spring i trappor hela
dagen. På äldre dagar så klagade pappa över ont i benen, det kan man ju förstå. Framåt
våren och sommaren blev det lugnare, och
det kunde bli fisketurer på summeln på eftermiddagarna.
Den lilla gäddan hörde alltid till dagens fångst och kanske en och annan abborre.
När kriget kom blev det mycket extra arbete, som vår mamma fick hjälpa till med.
Ransonering gällde här också, hur mycket var och en skulle få mala. Det skulle redovisas
på kort till Kristidsnämnden inte (krigstidsnämnden). Kvarnarna måste också hållas
i gott skick, det betydde mycket kvällsarbete med hackan. Pappa älskade sitt yrke
och hans dröm om en egen kvarn gick till sist i uppfyllelse år 1933.
Text: Britta Delin.
