Kila missionsförsamling

av Carl-Johan Ivarsson

En fri församling bildas
Året 1878 är en brytpunkt i väckelserörelsens historia. Då splittrades Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och Svenska Missionsförbundet
bildades där P. P. Waldenström och E. J. Ekman kom att stå i spetsen. Värmlands Ansgariiförening lämnade också EFS med sina
missionsföreningar, och anslöt sig till det nybildade SMF. Den förening som fanns i denna bygd hette Gillberga missionsförening. Flertalet
av denna förenings medlemmar önskade kvarstå i EFS och föreningen gick därför ur Ansgariiföreningen ca 1880. 1877 gick en stor väckelse fram i bygden med missionsföreningens predikant Engström som det synliga redskapet. Engström kom dock senare att sluta sin tjänst p. g. a. skilda meningar i vissa lärofrågor.

En mindre skara "waldenströmskt" sinnade fanns emellertid i Kila, och de beslutade sig för att bilda en fri församling. Det finns flera versioner av denna händelse. I tidigare jubileumsberättelser, som går tillbaka till den grundliga 50-årsberättelse Johan Lindström skrev 1932 konstituerades örsamlingen vid ett möte i Östensbyn hösten 1882 av 10 personer. Lindströms källor var då de enda två kvarlevande medlemmarna från denna tid, nämligen syskonen Matilda Andersson, Kråkbråten, och August Svensson, Hökelund. Enligt en annan av de deltagande, J. G. Johansson, som skrivit ner sina minnen om församlingsbildandet, skulle det ha skett 1883 i Hökelund. Det skulle ha föregåtts av ett möte i Nysäters skolhus med Gillberga missionsförening där man hade haft olika uppfattningar om Bibelns ord om Guds församling och Guds folks rättigheter i den kristna församlingen. Medlemsantalet uppges till "omkr. 17".

Gustaf Andersson uppger att församlingen bildades på sommaren 1882 i Hökelund av 8 män och 4 kvinnor, som beslutade sig för att bilda en församling "....att undervisa, hjälpa och stödja varandra enligt Herrens ord samt bedriva missionsverksamhet efter en nåd och gåva Herren givit. " I nästa möte, som hölls i Östensbyn hos Anders och Lovisa Andersson skall Herrens Heliga Nattvard ha firats. Detta till stor glädje särskilt för de som för sitt samvetes skull ej kunnat delta i Svenska kyrkans nattvardsfirande. Där skulle också Olof Olsson, Tängelsrud, ha valts till församlingsföreståndare. En broder från Tveta friförsamling skall ha varit nattvardstjänare vid detta tillfälle. I andra jubileumsberättelser, den första är 70-årsberättelsen, anges ett exakt datum för bildandet, nämligen den 19 oktober 1882, utan angivande av någon källa. Vid församlingens bildande antogs genast stadgar, enligt J. G. Johansson. Församlingsmöte skulle hållas tredje söndagen i varje månad och nattvardsfirande en söndag varannan månad. Det är oklart hur länge dessa stadgar var i kraft, men 1911 antogs nya stadgar som skulle komma att gälla ända till 1990, om än med smärre ändringar. I Värmlands Ansgariiförenings årsböcker står församlingen omnämnd för första gången 1883. 1884 hade den 27 medlemmar och gav 30 kronor till Ansgariiföreningen i anslag. Enligt statistik från SMF:s expedition skall församlingen ha bildats 1883 och hade då 26 medlemmar.

När bildades egentligen församlingen?

Som lätt kan förstås är uppgifterna ganska förvirrande. Om man skall försöka sig på att dra några slutsatser får det bli att församlingen otvivelaktigt existerade 1883. Jag tror själv att församlingen bildats detta år. Det som talar för detta är det långa tidsavståndet till de utsagor som gavs inför 50-årsjubiléet. J. G. Johanssons nedskrivna "vittnesmål" verkar också vara skrivet ganska tidigt av själva papperet att döma. Hur många medlemmar var då med och bildade församlingen? Den frågan är svårare att ge ett bestämt svar på. Närvarande vid det första mötet (var det nu hölls?) verkar ca 10 personer har varit, men kanske anslöt sig 15 st. senare under året? Härom kan vi spekulera, men eftersom inga källor nämner något om detta, kan frågan aldrig klart besvaras.

Missionshusbygge
När församlingen bildades hade den helt naturligt ingen egen lokal att samlas i utan mötena hölls i församlingsmedlemmarnas hem, bl.a. hos Anders och Lovisa Andersson i Östensbyn och i Hökelund. Detta visade sig dock bli alltmer ogörligt, och missionsvännerna beslutade sig för att bygga ett eget missionshus. Detta skedde 1892 eller 1893 (troligast det senare årtalet). Tomtmarken inköptes av Johannes Olsson på Kron i Torstensbyn. Sten till grunden framkördes under våren av missionsvännerna, och grundläggningsarbetet utfördes av stenhuggaren och grundläggaren Johannes Kruse, Bolet. Byggnadsarbetet leddes av ovannämnde Johannes Olsson, Kron. Det mesta av timret skänktes av missionsvännerna och vänner till församlingen.
En stor del av inredningsarbetet gjordes av Karl Takman, Västra Takene. Det nya gudshuset kunde tas i bruk redan på hösten samma år som bygget startat och missionsauktion kunde hållas där. Missionsauktion har det sedan hållits i missionshuset varje höst sedan dess.

Det nya missionshuset, kallat Torstensbyns missionshus, var ännu inte helt färdigt vid denna tid. Stockarna låg ännu bara, men sommaren 1908 brädfodrades och målades missionshuset utvändigt, och 1910 målades det invändigt. Missionshuset omfattade i sitt färdiga skick en större sal med läktare och under den kök och ett mindre rum. Missionsförsamlingens medlemmar har till största delen genom årens lopp haft sin geografiska hemvist i den nordvästra delen av Kila socken.
Detta är tydligt redan i den äldsta bevarade matrikeln från 1896. Den omfattar omkring 25 namn. Det är svårt att avgöra hur många som var med 1896 ty matrikeln har senare utökats. Några medlemmar var bosatta i södra delen av Gillberga socken. En del kilabor bosatta i östra eller sydvästra delarna av socknen har tillhört Säffle eller Tveta missionsförsamlingar.

Under dessa tidiga år fick församlingen ofta besök av Ansgariiföreningens predikanter: C. J. Nyvall, C. F. Kjellin, P. Lundmark, J. Erixon, A. V. Pettersson och Enoch Olsson med flera. I slutet av 1880-talet inledde Julius Johansson från Huggenäs en lång verksamhetsperiod i Kila. Han kan anses som församlingens förste "riktige" predikant, eftersom han hade ett visst antal predikodagar varje år i Kila. Detta höll han på med ända till slutet av 1920-talet.

Den i Huggenäs födde J. E. Bodin bosatte sig 1896 på Östra Ekebacken i Djupviken efter ett äventyrligt predikantliv i USA. Han trädde i Värmlands Ansgariiförenings tjänst som resepredikant och predikade i Kila i mån av tid. Han var välkänd för sina långa predikningar, ity han aldrig predikade kortare än två timmar. J. E. Bodin begärde utträde ur församlingen på egen begäran 1916 och anslöt sig till Säffle missionsförsamling, p. g. a. den långa resvägen till Torstensbyn. Han gick ur tiden 1928, 74 år gammal och är begraven på Kila kyrkogård.

Årsmötet 1901 inleder den äldsta bevarade protokollsboken. Där utsågs Karl Wåhl, Norra Höke till söndagsskolföreståndare. Söndagsskola fanns i Kila sedan 1860-talet, då i missionsföreningens regi. Karl Wåhl var söndagsskolföreståndare till 1914.

Ungdomsförening bildas

På 1910-talet förekommer namnet August Larsson flitigt i församlingens protokoll. Han var under en period bosatt på Törnemon i Smedbyn och sedan i Åmål. 1916 flyttade han till Trollhättan och var där grosshandlare. Under denna tid inträffar flera intressanta händelser. Den 30 mars 1911 samlades 20 personer i missionshuset för att bilda en ungdomsförening. Alla var dock inte vad vi kallar för ungdomar, äldst var August Svensson som var född 1850. Till ordförande valdes August Larsson, Smedbyn och övriga styrelseledamöter blev Gustaf Andersson, Kråkbråten, vice ordförande, Albin Johansson, Norra Höke, sekreterare, N. A. Olsson, Lövenborg, vice sekreterare och Alma Svensson, Hökelund, kassör. Föreningens namn blev Kila Kristliga Ungdomsförening. Ungdomsföreningens stadgar antogs den 13 maj 1911.

1912 gjordes en mindre ombyggnad av missionshuset, då rummet under läktaren togs bort. Som ett kuriosum kan nämnas, att till återinvigningen av det nyrenoverade missionshuset inköptes bröd för 7:50, 5 kg bitsocker samt kaffe efter behov. 1915 valdes revisorer av församlingens ekonomi och förvaltning för första gången. Samma år avled Gustaf Andersson, Kråkbråten, en av de som varit med vid församlingens grundande. Han blev frälst i den stora väckelsen 1877 och hade varit både ordförande, sekreterare och föreståndare under olika perioder.

Vid årsskiftet 1915-16 var ett förslag uppe om att kalla gemensam predikant med Tveta, men sommaren 1916 beslutades att bordlägga frågan så länge församlingen har Julius Johansson. 1919 beslutades dock att kalla gemensam predikant, men senare meddelas i protokollen att den kallade predikanten avböjt. Samma år indrogs elektriskt ljus i missionshuset, och elleveranserna ombesörjdes av Kila Elektriska Distributionsförening. Värmekälla i missionshuset var en kamin som stod i ett hörn där besökarna vintertid gärna satte sig för att "tina".

Vid årsmötet 1922 valdes Gunnar Johansson, Västra Takene, till ny ordförande efter sin far J. G. Johansson. Gunnar Johansson var vid detta tillfälle endast 25 år och höll i ordförandeklubban till 1963, alltså i 41 år. Under 1920-talet verkade Tveta friförsamlings predikanter F. Hassel och Viktor Vellskog i Kila under några korta tidsperioder. Kunskapen om församlingens tidigaste historia tycks vid denna tid ha varit begränsad. I ett protokoll från 1926 uppdras åt Gunnar Johansson att utforska tid och år då Kila friförsamling bildades.1929 kom predikantfrågan att lösas på ett mera permanent sätt. Då antog Johan Lindström från Grava Kila och Tveta friförsamlingars kallelse och nu inträdde en händelserik period i församlingens historia.

Väckelseelden faller!

I november 1929 inledde Ernst Raimer och Johan Lindström en mötesserie. Då inträffade något som många troget väntat på i många år. Den största väckelsen under församlingens historia kom. 1930-talet blev en skördetid för församlingen. 1930 var medlemsantalet 34, och under det kommande decenniet intogs 38 personer i församlingen, de flesta på bekännelse av sin kristna tro. Den 10 november 1929 beslutade församlingen att om och tillbygga missionshuset och en byggnadskommitté valdes bestående av N. A. Olsson, Lövenborg, sammankallande, Gunnar Johansson, Västra Takene, Anders Jansson, Myrås, Johan Larsson, Smedbyn och Pontus Pettersson, Tängelsrud. När den sistnämnde avled invaldes pastor Johan Lindström.

Efter en studieresa till Skåre nyrenoverade missionshus bestämdes att missionshuset skulle tillbyggas med en mindre sal och kök i nedre våningen och vaktmästarbostad om ett rum och kök i den övre våningen. Att Torstensbyns missionshus inspirerats av Skåres kan man fortfarande ganska tydligt se trots ombyggnader på båda ställena. Grunden för tillbygget lades den 23 april 1930. Under byggnadstiden hölls mötena på Mellangården, Smedbyn (nu von Echstedtska gården), som innehades av två församlingsmedlemmar, Gunnar Johansson och Anders Jansson. Invigningsfest i det omgestaltade missionshuset hölls den 6 december 1931. Medverkade gjorde bl. a. C. W. Gillén, Einar Tärne och Tvetatrion. Även den stora salen hade förändrats genom att läktaren tagits bort och estraden helt byggts om.

Ända från missionshusets första början till 1912 var Johan Eriksson, Tängelsrud, missionshusets vaktmästare. Han avsade sig sin syssla p. g. a. avtagande syn. Under 20 års tid fanns ingen särskild vaktmästare utan medlemmarna skötte själva denna syssla. 1932 beslöts att tjänsten skulle utannonserats och senare under samma år flyttade makarna Ernst W. och Ida Borge in i den nya vaktmästarbostaden.

Den 16 juli 1929 bildades en juniorförening med pastor Johan Lindström som ledare. I november 1932 firades församlingens 50-årsjubileum. Under denna tid bedrev församlingen söndagsskolverksamhet i Norra Ed. Detta upphörde 1937. Vid årsmötet samma år beslutades att församlingens namn skulle ändras till KILA MISSIONSFÖRSAMLING. Beteckningen friförsamling ansågs ha tjänat ut. Den 1 november 1937 flyttade Johan Lindström till Valla. Återigen beslutade församlingen att gemensamt med Tveta kalla pastor. Följande år tillträdde Verner Andersson (senare Anneborg) denna tjänst.
Under de följande krigsåren förrycktes församlingens verksamhet av inkallelser och dylikt. Fr. o. m. 1942 utbetalas ett särskilt dyrtidstillägg till pastor.

Vid församlingens 60-årsjubileum 1942 medverkade distriktsföreståndare Josef Rydhe. Pastor Andersson sammanställde en minnesskrift. Följande år flyttade han till Mustadfors. Efter ca 1 års vakans fick Tveta och Kila missionsförsamlingar en ny pastor i juli 1944 då O. R. (Olof Richard) Otz från Sollerön antog församlingarnas kallelse. Otz stannade till 1948 då han flyttade till Delsbo. 1949 vidtogs några mindre förändringar i lilla salen. Samma år kom pastor Hilding Aurén till Tveta och Kila. Han stannade till 1952 då han antog tjänst som juniorsekreterare i Skåne-Blekinges distrikt. Aurén blev senare präst i Svenska kyrkan och kyrkoherde i Stora Kils pastorat.

Från början av 1950-talet hjälpte Kila missionsförsamling den lilla Häljebols missionsförsamling med mötesverksamhet, ungdomsarbete och söndagsskola. En juniorförening vid namn "Stjärnan" startades, men störst framgång fick söndagsskolarbetet som bedrevs ända till 1981, med Torsten Larsson, Ruth Pettersson och Arnold Ivarsson som föreståndare i nämnd tidsordning.

Vid församlingens 70-årsjubileum 1952 var Johan Lindström, Johan Gustafsson, Ernst Raimer och Viktor Johansson talare. Johan Gustafsson var SMF:s missionsföreståndare 1944-54 var född och uppvuxen i Esbjörbyn, Långserud. Redan 1912 hade han varit talare på ett ungdomsmöte anordnat av Kila Kristliga Ungdomsförening. Ernst Raimer från Sandbol och Viktor Johansson från Västra Takene blev pastorer i SMF.
Viktor Johansson var f. ö. en äldre bror till församlingens mångårige ordförande Gunnar Johansson. Under åren 1952-54 hade församlingen ingen fast anställd pastor, men 1954 erbjöd Långseruds missionsförsamling del i pastor i Sven Ahlerups tjänst.
Han hade varit pastor där sedan 1952. Under Ahlerups tid fick sången en stor plats i församlingens liv, både genom solosång och musikförening.
Redan under August Larssons tid hade en sångkör bildats. Den lades ned senare p. g. a. sångarbrist. Pastor Johan Lindström väckte nytt liv i sångintresset och 1929 återuppstod kören. Den upphörde i slutet av 1930-talet. Istället verkade en musikförening, men denna är nedlagd sedan åtskilliga år tillbaka. 1955 bildades Kila Missionsförsamlings Minnesfond som genom åren tagit emot många bidrag i samband med församlingsmedlemmars och andras frånfälle. Många är de i Kilabygden som fått en hälsning från församlingen genom minnesfonden i samband med utdelningen av julblommor till äldre och sjuka. 1957 blev Kila Kristliga Ungdomsförening SMU i Kila i samband med riksomorganisationen av missionsförbundets ungdomsarbete. Sven Ahlerup slutade sin tjänst i Kila och Långserud i augusti 1958 och flyttade till Piteå. Ny pastor blev Einar Sköld, tidigare i Lungsund. Han tillträdde tjänsten 1959.
Samma år inleddes en diskussion om missionshusets framtid. Olika förslag framfördes, bl. a. att bygga helt nytt på andra sidan vägen. Slutligen blev det dock så, att missionshuset byggdes till ännu en gång. Resultatet blev hall, ungdomslokaler och toaletter i källaren. Förändringar vidtogs också i stora salen, där bl. a. lilla rummet bredvid estraden togs bort. Byggnadskommittén utgjordes av John Johansson, Hallerud, sammankallande, Ingeborg Svensson, Hökelund, Erik Pettersson, Tängelsrud, Robert Pettersson, Västra Takene och pastor Einar Sköld. Arkitekt var Janne Feldt, Karlstad. Feldt har ritat åtskilliga kyrkor i Värmland och annorstädes.

1962 återinvigdes missionshuset i samband med församlingens 80-årsjubileum. Medverkade gjorde bl. a. Viktor Johansson och dåvarande distriktssekreteraren John-Åke Ericson. 1961 flyttade missionshusets vaktmästare Ida och Ernst Borge till ålderdomshemmet Kilagården efter 29 som bosatta i missionshuset. Vid årsmötet 1963 avgick Gunnar Johansson från ordförandeposten. Ny ordförande blev John Johansson, Hallerud. På hösten 1964 slutade pastor Sköld sin tjänst och övergick till annan gärning. Förhandlingar fördes med Säffle missionsförsamling om del i den ungdomspastor de tänkt anställa. Dessa planer förverkligades inte, så Kila missionsförsamling stod de följande 13 åren utan fast pastor. Istället fick man lita till tillresande predikanter. Åren 1968-70 var Ragna Åhslund missionshusets vaktmästare. 1971 bekläddes den äldre den av missionshuset med plåt, visserligen underhållsfritt, men kanske inte helt estetiskt bra, eftersom den nyare delen var och fortfarande är brädfodrad.

Vid årsmötet 1971 blev Albert Larsson, Västra Takene, församlingens ordförande. Hösten 1972 firades 90-årsjubileum där dåvarande distriktsföreståndaren Bertil Nordenstig var en av de medverkande. Under 1970-talet upphörde både juniorverksamheten i söndagsskolan i Torstensbyn. Hösten 1977 fick församlingen del av Svanskogs missionsförsamlings pastorstjänst tillsammans med Mo och Långseruds missionsförsamlingar. Hilding Bjälvestrand innehade denna tjänst sedan 1975.

I oktober 1982 firades församlingens 100-årsjubileum i dagarna två med tidigare pastorer och distriktsföreståndare Ingemar Nilsson som medverkande. Samma år blev Helmer Karlsson, Östensbyn, församlingens ordförande. I mars 1983 flyttade Bjälvestrand till Horndal i Dalarna. I augusti samma år anställdes Hans Mannegren som vakanspastor i kretsen.

Mellan 1975-89 var söndagsskolan i Torstensbyn vilande p. g. a. för litet barnantal. Hösten 1989 nystartades verksamheten. Föreståndare var Börje Danielsson med Karin Danielsson och Arnold Ivarsson som medhjälpare. 1987 fick församlingen en testamentsgåva efter avlidne församlingsmedlemmen Erik Pettersson, bl. a. bestående av en bostadsfastighet intill missionshuset. Lösöret såldes på auktion i juli 1987 där behållningen gick till Missionsförbundets ambulansflyg i Zaïre.

1988 slutade Hans Mannegren och efter en kort vakanstid blev makarna Erik och Zensy Fredriksson pastorer i Svanskog, Långserud, Kila och Mo missionsförsamlingar. Under de senaste åren har del arbeten utförts på missionshuset utförts, bl. a. har missionshuset fått högtalaranläggning och köket har helt renoverats. Det tidigare ogästvänliga rummet i källaren har ställts i ordning. Erik Fredriksson lämnade sin pastorstjänst med pension vid årsskiftet 1992/93, medan hustrun Zensy fortsatte på 75% tjänst t. o. m. december 1993. Istället för söndagsskola samlas barn och ungdom fr. o. m. hösten 1995 på fredagskvällar till "Fredax".