Kila Hembygdsförening
Värmland

Avskrift av artikel som var införd i Säffle tidningen i samband med 150 års minnet av 1788 års krig. 

När Säfflebygden väntade krig. 

Anteckningar från 1788, då danskarna bröto in i Bohuslän och besatte  Åmål.

Vid Södra Ed i Kila finns en skans på den grusås, som nu användes som grustag. Den som skriver detta, antog för något år sedan vid ett besök på platsen, att det här var frågan om en fornborg av den i bygden gängse typen. Men sägnerna har dock att förtälja, att den är av betydligt yngre datum.

Häromdagen mötte sign. fanjunkare S.G. Manby i Säffle(Anm. Sven Gustaf Manby f 24/2 1853 var skriven i Valnäs i Tveta socken till 1888 och står där som sergeant) , som hade något att meddela:

-Nu är det krig över hela världen, kanske det också skulle intressera folk här att läsa något om, när just våra trakter voro farligt hotade av fiender.

Jag har en bok om Värmlands fältjägare av Axel Kindberg och i den står det om, när det var trupper kommenderade att möta fienden vid Åmål,

Säffle och Södra Ed. Det går an att låna den boken och skriva om, hur det då var.-

Jo, en sådan sak kan säkert intressera, och därför skall här göras några utdrag ur ovannämnda bok, vilka belysa forna tiders krigföring. Därmed blir det också klart, att man på 150 år hunnit ett gott stycke i utveckling.

Det var sommaren 1788, en orosfylld tid. Kungen, Gustaf III låg i Finland och förde krig med Ryssland. Under tiden började Danmark träffa åtgärder för att anfalla Sverige. Det skulle sålunda bli ett tvåfrontskrig, och ett sådant blev det. Danska kungen regerade vid den tiden också över Norge.

Sverige var inte rustat att möta ett anfall västerifrån. Befästningarna hade fått förfalla, och det fanns egentligen inga trupper att möta fienden med, när den kom från detta håll. Eda skans hade tidigare varit ett gott fäste mot norsk invasion, men det var inte mycket med den nu. Det var också illa beställt med fosterlandskänslan i Skåne, vars befolkning ännu inte hunnit riktigt slå rot under svenskt styre.

Fienden stod vide gränsen, soldaterna voro hemma.

Landshövdingen i Göteborg hade uppsikt över västra gränsen i norra Bohuslän. Han kunde ofta inrapportera nyheter från gränstrakterna och redogöra för försvaret där, vilket inte var i det skick, att det kunde väcka kungens tillförsikt. Befälhavare för västra armén var generallöjtnant frih. Carl Hierta. Han hade något över 1000 man till sitt förfogande samt 18 kanoner. Kungen hade  beräkna , att armén skulle bestå av 3500 man, men själva rekryteringen av dessa var ett ännu på sommaren inte påbörjat kapitel. Och de något över 1000 man, som verkligen funnos såsom en generallöjtnant Hiertas armé gingo ännu hemma på sina boställen.

Den tiden hade sina krigsföringsmetoder, och det gick oerhört trögt att få ihop soldaterna. Men väl inkallade skulle dessa skydda Bohusläns-gränsen, varför det inte fanns några trupper för Värmlands-gränsens försvar, med undantag för en liten del av Hiertas styrka.

Då kom kungen på den idén att upprätta en jägarebataljon för Värmland. Den skulle bestå av 600 man. Kungens order härom utgick den 23 aug. 1788.

Det gällde nu att plocka ihop dessa 600 man och öva dem. Till befäl skulle de raskaste soldaterna i Värmlands och Närkes regementen tagas 12 i varje bataljon, och detta skulle för dem räknas såsom en särskild  kommendering, för vilken de icke kunde begära högre lön.

Kungen utfärdade dylika bestämmelser från sitt högkvarter i Finland. Men ryktena, som nådde honom från Sverige, kom honom att redan den 25 aug. bege sig till Sverige. Han hade överläggningar med rådet i Stockholm den 2-10 sept. och begav sig sedan till Dalarna, varifrån han skickade sin förtrogne överste G. M. Armfeldt till Värmland att där vidtaga försvarsåtgärder.

Generallöjtnant Hierta hade den 30 aug. erhållit order att bege sig till västgränsens försvar, men innan denna gått i verkställighet kom ny order att endast tills vidare hålla sig marchfärdig.

Den 31 aug. menade emellertid Hierta, att han måste bege sig av. Men då skulle inte Värmlands och Nerikes hemmavarande soldater följa med utan hålla sig hemma på rotarna. Man tog det hela tämligen lugnt på den tiden, tycks det. Men en ny order kom dock ganska snart och enligt denna skulle 171 man stationeras i Åmål och 172 i Eda skans.

Striden kan börja.

Den 18 sept. anlände befälhavaren över västarmén till Vänersborg, som han utsett till högkvarter och där förlade han huvudstyrkan av sin armé, vars övriga delar spritts i detachement utefter gränsen. Den 19 sept, var kommenderingen till Eda skans på sin plats och den 23 inryckte den till Åmål beordrade styrkan till staden.

Länge skall dock inte Hierta få stanna i Vänersborg, ty det spordes om att från norsk sida gjorde ansatser att anfalla Eda skans, och nu kom order till Hierta, att bryta upp från Vänersborg och marschera till Karlstad . Samtidigt meddelades, att det lilla kvantum ammunition, som av truppen kunde undvaras, skulle skickas till Eda med det artilleri, bestående av två kanoner, som truppen innehade. Dessutom skulle alla soldater i Värmlands och Nerikes regementen, som ännu voro hemma i sina rotar, ofördröjligen infinna sig i Karlstad.

Kommenderingen i Eda fick kvarstå. Men ifråga om Åmål gjordes den förändringen, att den hemmavarande delen av Nordmarks kompani (1 fänrik och 72 man) beordrades avmarschera till Åmål och där avlösa det manskap av Näs kompani, som var ditkommenderat. Näs kompani skulle därefter begiva sig till Karlstad.

Ordern ändrades emellertid ganska hastigt. Den 30 sept. stod Näs kompani samlat vid Avelsäters trossbod  och där kvarstanna. Den till Åmål beordrade delen av Nordmarks kompani fick i stället marschera till Karlstad, förutom 66 man, som ställdes under fänrik Lilliebjörns på Odenstad befäl och beordrades till Ökne trossbod.

Den 24 sept. kom kungen till Karlstad, sedan han avlagt ett besök vid Eda skans, där kapten Geijer förde befälet över en liten styrka. I Karlstad sökte kungen intressera stöttepinnarna för organiserandet av en frivillig värmländsk försvarskår. Dalaallmogen hade även lovat upprätta en dylik frikår och friherre Armfelt fick befälet över denna.

När detta var gjort skulle kungen resa till Göteborg över Säffle och Åmål.

Kungen fick reda på nederlaget den 29 sept., just då han var på väg till Göteborg. Han måste återvända till Karlstad och tog vägen öster om Vänern till Göteborg. Den 2 okt. var han i Mariestad och utfärdade där en order i vilken åt Armfelt uppdrogs att vara överbefälhavare vid Värmlands västgräns.

Frikåren organiseras.

Under det de här skildrade händelserna med order och kontraorder, uppmarscher och nederlag inträffade, hade de personer, som i Karlstad fått uppdraget att bilda frikår för Värmlands försvar handlat (?) och målmedvetet.

Ett svårt nederlag.

Organiserandet av västgränsens försvar synes ha varit ett svårt problem att knäcka för kungen. Det hela förefaller med order och kontraorder som en enda villervalla. Kungen skulle resa till Göteborg genaste vägen, men han kom aldrig att starta, förrän en oroande underrättelse ingick om, att det av Hierta från Vänersborg mot Svinesund framsänt detachement hade blivit slaget vid Kvistrum. Hierta befann sig fortfarande kvar i Vänersborg . Detachementet hade blivit kringränt av danska trupper under prinsens av Hessens befäl och efter en kort fäktning i Hiertas närvaro måst ge sig på nåd och onåd. Hiertas armé i Vänersborg, bestående, som förut nämnts av omkring 50 man, drog sig därefter mot Göteborg, som syntes vara målet för fiendens vidare anfallsplaner.

I Gillberga hade hovjunkare Lövenhielm och häradshövding Lilliebjörn fått till stånd ett lantvärn, bestående av 59 man. I Gunnarskog hade man likaså fått ihop 60 man med proviant för 14 dagar och något liknande anmäldes från en hel del socknar. Jösse ställde 500 man i utsikt till två varandra avlösande uppbåd och sammanlagt blev det omkring 800 man, som samlats till en lantvärnskår  genom folkets egen drift och böjelse . Om några dagar var dessa under exercis. Värmlands lantvärn hade kommit till stånd.

Konungen uttryckte sitt välbehag över denna organisation i en skrivelse, avsänd från Göteborg den 13okt.

Skansen i Södra Ed anlägges.

Friherre Armfelt var under det förut omtalade händelser timade icke overksam.

I samband med meddelandet om katastrofen id Kvistrum började vilda rykten snurra, såsom alltid i krigstid. Det sades, att fienden var 5 mil in i landet och rykte an mot Åmål. Det var nödvändigt att nu handla snabbt. Vid Busterud låg ett kompani, som beordrades till Nysätersbron. Näs kompani låg vid Avelsäter och beordrades till Säffle. När kompaniet från Busterud kom till Nysäter, låg där förut 66 man av Nordmarks kompani under befäl av fänrik Lilliebjörn. Kapten v. Rappholt fick av överste Armfelt, som anlända dit den 2 okt., befälet över truppen.

Armfelt planerade för truppen. Så snart ammunitionen anlänt, som den 2 okt. avsändes till Nysäter-och Säffle-kommenderingarna, skulle han med truppen bege sig till Södra Ed, där en redutt skulle anläggas. Det är den därstädes nu befintliga skansen på grusåsen. (Anm. De sista resterna av anläggningen togs bort i samband med byggnation på 1960-talet.) Därigenom ansåg Armfelt, att  hela landet väster om Byälven blev betäckt. Fienden skulle ej kunna tränga sig fram från Åmål, då passet vid Säffle var besatt och försvarat. Vid Nysäter och vid korsvägen i Ökne borde på höjderna lämnas små corps de guarder, (skyttepatruller), som skulle låta fienden dyrt köpa sina framsteg. Från Gillberga härad skulle dess 60 lantvärnsmän nyttjas i stället för lätta trupper.

De skulle läras att ladda, skjuta, göra patron ur, och såsom soldaterdisiplineras. Även kunde man vid Nysäter få man av Nordmarks härads lantvärn och vid Södra Ed fullt antal arbetsmanskap av bönder.

Nysätersbron skulle förstöras.

Om kapten v. Rappholt bleve attackerad av så stor styrka och så mycket grovt artilleri, att ett försvar inte bleve möjligt utan truppens förlust skulle reträtt ske steg för steg till Nysäters bro, som skulle uppkastas.

Emellertid gjorde kapten v. Rappholt den invändningen beträffande bron , att den vore för orten oumgänglig och dyrbar och att den näppeligen kunde rivas vid reträtt. Armfelt menade då, att bron i alla fall borde barrikaderas med fyra spanska ryttare.

Om Säffle angreps& .

Den svenska krigaräran hör man mycket talas om. Men i vad som här anförts syntes man knappast ha räknat med annat än återtåg. Allt planerades för en defensiv krigföring.

Sålunda underrättades truppen i Säffle, att den skulle vara noga på sin vakt. Så snart attacken skedde från Åmål, skulle reträtter gå till Karlstad. Skedde anfallet rån Vänern åt Säffle, skulle återtåget gå genom Gillbergs och Nordmarks härader, varest vidare order skulle fås.

Kapten v. Rappholt tog sig an arbetet vid Södra Ed, där skansen började anläggas och bevakningsåtgärder vidtogs.

Den 6 okt. var situationen den att vid Eda skans låg 172 man från Nerikes och Värmlands regementen och 50 man av livregementet till häst samt ett artilleridetachement med fyra kanoner. Vid Södra Ed låg då 185 man och vid Nysätersbron  (?) man. Vid Säffle låg Näs kompani 164 man.  129 rekryter av Dalregementet, 50 rekryter av Västmanlands regemente och möjligen 50 man från livregementet till häst. I Karlstad befunno sig 2 1/2 kompanier av Värmlands och Nerikes regementen.

Det var sålunda inga förfärligt stora truppmassor det rörde sig om enligt mordena begrepp och knappast heller enligt samtidiga.

Proviant för folk och hästar, fick av samtliga trupper utom de i Karlstad befintliga hämtas vid magasinet i Säffle. En skilling per man och dag var menigs lön.

Det ryktas om att fienden är i Åmål.

Som nämnts var det bara ett falskt rykte, som förtalte, att fiendearmén var på väg mot Värmland. Prinsen av Hessen höll sig längre åt söder och besatte efter segern vid Kvistrum den 1 okt. Uddevalla och den 3 samma månad Vänersborg samt Bohus fästning och Älvsborg.

Detta kan man kalla ett verkligt blixtkrig, och troligen var det för danskarna bara att marschera.

Det var frågan om Göteborg skulle ge sig men just då kom kungen dit och han fick god hjälp av engelska sändebudet i en medling, då det gällde 8 dagars vapenvila. Märkligt nog gick danskarna med härpå. Under tiden skulle de besitta Bohus län och Göta älv, Vänersborg och Åmål. Ön Hissingen  skulle vara neutral plan.

Troligen var underrättelsetjänsten i svenska armén uselt ordnad , ty Värmlands regemente fick inte vetskap om stilleståndet, som trädde i kraft den 9 okt. Den 13 rapporterades från Åmål till Södra Ed och Säffle, att danskarna följande dag väntades till Åmål. Kapten v. Rappholt drog den slutsatsen, att det väntade anfallet nu skulle komma. Han skickade en kurir till Åmål för att få säkra uppgifter. Denne återkom på kvällen med beskedet att de danskes kvartersmästare följande dag skulle infinna sig där för att beställa proviant för 1000 man. För övrigt beredde man sig på, att hejda de objudna gästernas framfart.

Fjärdingskaren i Tveta  tillsades att riva upp bron söder om sjön Sjö och igenlåsa dammluckorna vid Bunäs. Hovjunkare Lövenhielm anmodades samla Gillberga lantvärn i Ökne, försedda med matsäckar. Lantvärnet skulle där på Nordmarksvägen lära sig skjuta och patrullera.

I Karlstad blev det oro genom fiendens inmarsch i Åmål, ty man visste ännu den 13 okt. där, att inmarschen skedde på grund av stilleståndsfördraget. Man trodde arr ett infall i Värmland stod för dörren. Landshövding Uggla lät genast order utgå om lantvärnets samlande, varjämte allmogen i Näs och Gillbergs härader uppmanades gå man ur huse mot den väntade fienden.

T.f. brigadchefen sänder order till Södra Ed- och Säffle-detachmenten att styrkan på 800  1000 man vore på väg mot Åmål. Han antog, att den skulle draga sig mot Säffle för de många och svåra passens skull, han trodde snarare att fienden skulle hälsa på v. Rappholt i Södra Ed.

v. Rappholt måste därför hålla sig väl beredd. Gillbergs härads lantvärn måste genast uppbådas (59 man), även borde folk gå man ur huse  mot fienden, med liar på stänger, låga pikar samt vad gevär som helst. Från Karlstad skulle brigadchefen avsända så många gevär som kunde undvaras och utdelas bland Gillberga härads lantvärn och  kunde även åt villiga bönder givas av andra gamla gevär med krut och 20 kulor på man. För övrigt borde livlig rekognosering äga rum och genom säkra spioner söka underrättelser om fiendens företag. De både detachementena vid Södra Ed och Säffle borde hålla samband med varandra och sinsemellan sekundera varandra för att få fienden i flank eller rygg, såvida han ej vore så överlägsen, att truppens bevarande fordrade en hastig reträtt. Alla bönder borde bege sig undan fiender med hästar och mat, ty det sades att fienden inte hade någon proviant.

Lantvärn vid Säffle och Valnäs.

Från Karlstad kom det ammunition till soldater och allmoge den 15 okt. Inte heller förrän nu uppbådades allmogen. Samma dag kom kapten Georg Uggla till Södra Ed och uppvisade ett papper, som bevisade, att han nu vore befälhavare för v. Rappholts allmogetrupp och att han finge använda dessa på sätt han funne för gott.  Med nöje överlämnade v. Rappholt denna allmoge med vilken kapten Uggla, sedan han fått 66 gevär för dess beväpning tågade till Säffle och fattade posto vid bron.

Kapten Uggla hade inga  underbefäl i sin bondehär. Han fick sköta denna friskara själv. Det var omkring 100 man.

Gillberga härads lantvärn var den 16 okt. samlat vid Valnäs i Tveta och skulle där ta emot fienden, om han vid Klöversten ämnade taga vägen förbi Tveta kyrka. Furir Svala hade befälet över denna grupp som bestod av 59 man. Denna lilla lantvärnsskara försågs med gevär och bajonett, 2 patroner på man jämte kulor, papper och krut för nya patroner. De indelades i 2 korpralskap och lärdes att ladda och skjuta samt från dolda platser vid vägen beskjuta fienden. Om fienden verkligen var på väg, skulle styrkan retirera till Södra Ed.

Den 15 okt. meddelade brigadchefen, att fienden i Åmål uppgick tgill 500 man med fyra  nickar (små kanoner) och 25 dragoner. Chefen ansåg, att det inte vore svårt attackera  dem, men man kunde inte bryta stilleståndet. För övrigt lovade han v. Rappholt att skicka honom 4 små kanoner, som han menade inte var så illa.

Armfelt hade varit i Dalarna och fått ihop omkring 3000 man, med vilka han skulle komma till Värmland och besätta alla viktiga platser  mellan Åmål och Glavsfjorden.

Vapenstilleståndet närmade sig slutet, och fienden kunde komma när som helst.  Bondechefen , kapten Uggla vid Säfflebron, hade förbisett att besätta en post vid Avelsäter varför furir Svala fick 24 man med sig dit för att göra en förhuggning i skogen, utsätta poster och framsända patruller.

Det hela torkar in.

Nu var det frågan om att man helt enkelt skulle anfalla fienden. Från Södra Ed och Säfflebron marscherade man i snabb takt .. Man tävlade att vara först, och fast uppbrott skett från Södra Ed och Säffle samtidigt, kunde styrkan från Södra Ed skryta att den kommit tidigare än styrkan från Säffle, trots en kvarts mil längre väg. Till återstående styrkan i Ed avsände Rappholt order, att den skulle flyga till Avelsäter. Nu var det brått. Med i Avelsäter kunde man varken få mat eller eller kvarter, varför man måste återgå till sina posteringsställen, dit maten ankom 2 dagar efteråt. När uppbrott åter skulle ske till Avelsäter, kom order från regementsbefälhavaren att det skulle uppskjutas.

Det hela torkade in.  Vapen och annan utrustning skulle inlämna. Denna inlämning måste dock ha varit synnerligen orolig. Löjtnant Baumann för Gillberga lantvärn samlade vid Säffle upp 40 gevär, 50 bajonetter, 2 centner krut och 3 lådor rännekulor, som av kapten Ugglas bönder blivit kringspridda på öppna marken vid Säfflebron. Troligen hade man här tagit för mycket till bästa på krogen, sedan rädslan för kriget gått ur kroppen.

Det var inte bättre bland fienden i Åmål, ty kl. halv 7 på kvällen den 1 nov. kom till Södra Ed rapport från Åmål och denne omtalade, att man i Åmål levde i rusig glädje över att ha blivit kvitt de oroliga gästerna.

Fienden var dock kvar i grannskapet (sedan någon oläslig rad i kopian av tidningsartikeln)

Slut på tidningsartikeln.

Om detta krig har skrivits mycket. I en historiebok står bl. annat att officerare från båda sidor träffades på ett officersboställe i Brålanda och åt middag tillsammans.

Under vistelsen i Kungelf hafva danska officerare en gång haft tillfälle att förlusta sig med bal, hvilken anställdes på Grimås och till vilken damer inviterades. Man roade sig så gott man kunde och svenska polskor dansades efter danska jägares valthorn.

Den 7 november 1788 lämnade de sista danska trupperna Uddevalla.

Soldatinstruktionen

Avskrift Kila Hembygdsförening BK

Skansen Södra Ed

 

De flesta Kilabor känner till var gården Skansen ligger. Många känner också till att gården fått sitt namn efter den befästningsvall  (skans) som en gång byggdes där. Största delen av befästningen togs bort i samband med grustäckt (1930  40 talet ) och de sista resterna, väster om gamla vägen, togs bort i samband med byggnation på 1970-talet. En undersökning gjordes före byggnadstillstånd beviljades. 

Sommaren 1788 låg kung  Gustaf III i krig med Ryssland. Danskarna kände sig pressade att anfalla Sverige. Vår kung gav då order om att upprätta en jägarbataljon för Värmland.

Gustaf   Maurits Armfelt beordrades till Värmland för att organisera försvaret. Kapten Bengt Gustaf von Rappholt (rull nr. 722 född 1746 död 1814 i Ryssland) fick order om att marschera till SÖDRA ED och där  bygga en befästning.

Den 6 okt. 1788 fanns vid Södra Ed 185 man förlagda. Nysäter, Södra Ed och Säffle ingick i en försvarslinje som också innefattade Eda och Morast skansar.

Den 13 okt. rapporterades att danskarna väntades till Åmål. Fjärdingskarlen i Tveta fick då order om att riva bron över södra tilloppet till Sjön Sjö samt att dammluckorna vid kvarnen i Bunäs skulle låsas. Detta var före sänkningen av Sjön Sjö.

Den 15 okt. fick Georg Uggla befälet över manskapet i Södra Ed. Preussare och engelsmän tvingade danskarna till vapenvila och klockan halv sju den 1 november kom beskedet till Södra Ed.

Detta var en kort sammanfattning av krigshistorien. Mer finns att läsa i en bok av Axel Kindberg om  Värmlands fältjägare samt C O  Nordensvans Värmlands regementes historia.

Nils Gabriel Djurklou  gjorde en skiss av befästningen år 1867. Skissens raka sidor och skarpa vinklar tyder på att jordvallen från början omslöts av timmerstockar. När sedan Ingemar Atterman 1934 gjorde en noggrann uppmätning av skansen så återstod endast en låg grusvall.


Fornlämningar som blivit borttagna eller förstörda. 

Skansen är numera helt borttagen. Nr. 20 i senaste inventeringen.

Fornlämning nr. 45, år 1934. Jordblandat röse. Antal fornlämningar. 3 (2 osäkra) Så här står i inventeringen.  Vid ett grustag beläget invid och norr om vägen Harnäs  Södra Ed; omkring 150 m (kartmätt) väst 30 grader syd om manbyggnaden på gården Viken i Södra Ed. Terränguppgifter. Stenbunden skogsmark, barrskog. På krönet av en ås, i vars sydsluttning ett grustag öppnats. Omedelbart nordväst om grustaget och fornlämningarna ligger en festplats i sluttningen mot Harefjorden. Då en restaurering av fornlämningarna, på grund av den allt för långt drivna grustäkten, icke är möjlig, bör resterna undersökas och borttagas.

Kyrkoherde Anders Lignell uppger i sin inventering 1837 ett domarsäte i Södra Ed. Sju stenar ca 8 alnar mellan varje. Landsvägen anlades alldeles genom domringen varigenom stenar blivit undanvälta.

Den här domarringen låg tydligen i backen upp till gamla stugan vid gården Skansen.

Registrerade fornlämningar i Södra- och Norra Ed, 1963 års inventering och tillägget på 1990-talet

Nr. 15.  Hällkista. Norra Ed på skogen mellan Släperud och Klockaregården. Denna hällkista plundrades på sten, men 1934 lovade P G Svensson i Bunäs och Einar Olsson att hjälpa till med restaurering.  P G Svensson  var son till Sven Petter Nilsson i Kållerud och Otilia  född Nygren från Bunäs.  Otilias far Jonas hade tagit sten från hällkistan till en bro. I inventeringen från 1963 står: Hällkistan är restaurerad på sådant sätt, att den mest av allt kommit att likna en uppkörsbrygga till en loge.

Nr. 16. Fångstgrop. Den är delvis övervuxen och borde, liksom  andra fornlämningar, kunna snyggas upp men Raä har väl inga pengar
till obetydliga lämningar.

Nr. 17. Gravfält. Domarringar  och gravhögar i närheten av fångstgropen.

Nr. 18. På Prinseruds ladugårdsbacke. Mycket förstört och övervuxet.
(En gång bodde på gården Vika en man som kallades Kungen i Vika. En av hans söner blev naturligtvis kallad Prinsen och han bodde på Prinserud.)

Nr. 19. Stensättning.  Den här gravhögen (järnåldern?) finns avritad i Djurklous inventering.  Stensättningen ligger 30 m  från Harefjorden nedanför Bromandersgården. Här i sluttningen alldeles vid vägen ligger också grundstenarna till den krog som tillhörde skjutsstationen i Norra Ed. Rest av en kölna och en smedja finns också nedanför och norr om krogen. Ett 10 tal meter syd om stensättningen ligger rest av en mindre byggnad med grund av betong, rester av en rävfarm.

Nr. 20.    Den numera borttagna skans. 

Nr. 22.    Milstolpe. Vid Mon i Södra Ed.

Nr. 23.    Röse.  Ca. 200 m söder om utfarten till Vivas.

Nr.  83    Fyndplats. Norra Ed.

Nr. 117.  Husgrund bl.  krogen .

Nr. 118.  och ångbåtsbryggan.

Nr. 119.  Torplämningar. Knecktelyckan. Norra Ed.

Nr. 120.                          Lugnet.           

Nr. 121.                          Svärderud.         

Nr. 122.                          Tömte.              

Nr. 123.                          Vållerud               

Nr. 124.                          Drössviken.            

Nr. 125. Tjärbränna på Frykmans holme, Södra Ed.

Nr. 126. Tomtplats. Salemskapellet.         

Nr. 127. Torplämning. Hibble.         

Nr. 128. Nybyggerud.      

Nr. 135. Fyndplats. Norra Ed.

Nr. 136.                          

Nr. 137.                   Södra Ed

Nr. 159. By-gårdstomt. Södra Ed. Äldsta belägg 1540.

Nr. 271. Grav. Södra Ed 1:31

Nr. 297. Fångstgrop. Södra Ed. 


I Norra- och Södra Ed har  gjorts många fornfynd, så se upp när ni gräver.



Hembygdsförening BK