Kila Hembygdsförening
Rud

Vandring 2011


Från parkeringen går vi upp mot torpet Skogen.

Folke Sjöman skrev en novell ”Ett vildmarksbygge” som handlar om Skogen. Folke skriver i berättelsen att Anders var yngst av en syskonskara från Rud, men i en annan del av sina efterlämnade anteckningar namnger han två bröder till Anders och då måste Anders på Skogen vara Anders Petter Andersson f 1840 och äldst i syskonskaran. Utredning och novellen på följande sidor.


Hagtjärnsbråten ligger ca 600 m från Skogen och i Ingersbyns hemman. Skogsvägen hit är i det närmaste igenväxt. Sist bodde här en f.d. soldat Olle Petter Svensson Ingerberg f 1843 med hustrun Maja Kajsa Svensdotter f 1848 i Ertemark. 5 barn varav 3 pojkar emigrerade till Amerika. Sonen Hjalmar kom en gång hem på besök från Amerika och då sökte han efter rester av en tjärdal i närheten av torpet. Föräldrarna bodde kvar till 1917.


Ingerbergskerud har också kallats Dalborönningen. Soldattorp gemensamt för Ingersbyn och  Ulvsbol. På 1850-talet hette soldaten här Sven Gustafsson Ingerberg f  1813.  Sonen Olof  Petter tog över som soldat i början på 1860-talet men redan 1864 tog en ny soldat över. Den nya soldaten bodde i Ulvsbol på soldattorpet som också kallades Ingerbergskerud.

Sist bodde här Johan Jansson med familj. Hustrun hette Hulda och barnen Bertil och Viola.

Sonen Bertil f 1917 tog namnet Ingback och flyttade tillbaka till Kila efter pensionen och köpte Marieberg.

Bertil var en gång med till Ingerbergskerud och berättade då att hans far ibland bedrev olovlig handel.  Han sålde sill och sirap till grannarna. Huset revs på 1920-talet.


Kojan var nedgrävd i marken och försedd med tak av ris. I en bandinspelning, gjord av Gösta Takman, berättar Johan Olsson på Mossen i Sätterskog att i Koja bodde Ingrid med en liten son i flera år. Pojken lekte i omgivningen och åkte ”skinnkälke” på en stor sten. Det växte sedan inte mossa på stenen på flera år. Johan Olsson berättar också om ett litet ställe i närheten som kallades Sparkehagen, men detta kunde inte återfinnas vid Hembygdsföreningens inventering 1984.


Lussebråten ligger på västra sidan av vägen och noterat av Skogsstyrelsen. 1863 flyttade Anders Petter Andersson hit. Han var född 1833 i Södra Höke. Anders Olsson var gift 2 ggr och hade  i sitt äktenskap med Amanda sonen Albin f 1893 och  Albin Andersson  ägde i många år en gård i Gunnarsbol.

Anders Olsson var en mycket skicklig jägare och det berättas att en gång fick Lars Johansson i Björkås gå till Anders och köpa en tjäder. Lars Johansson var bror till Maja Kajsa som var gift med Anders på Skogen.

Lars Johansson hade varit i USA och skjutit buffel för ett järnvägsbolag.


Lilla Lussebråten el. lillla Bråten .  Byggd 1844 enl. kyrkboken. Ej utmärkt av Skogsstyrelsen. Sist bodde här Elias Andreasson med hustrun Anna Lisa. Anna Lisa bodde kvar till sin död  1918.


Lobergsrönningen ligger i kanten av ett igenväxt gärde och här bodde Johannes Andersson f  1832 och dog 1907. Johan Olsson berättar i en bandinspelning: ”Jonte satte potatis i hele hagen och di satte han etter e sno.”


Uppgifter om personer, som inflyttat till Alnön från Kila, samt andra Kilabor, som längre eller kortare tid vistats och haft arbete där. (Utdrag ur Folke Sjömans efterlämnade anteckningar.)


Johannes Andersson f 28/7 1853. Återvände till hemorten med maka och sönerna Rickard och Reinhold och bosatte sig i Norra Ed i Kila, där de hade jordbruk och ett litet sågverk. Alla nu avlidna.

(Anm. Johannes var barn nr. 8 och son till Anders Andersson f 1812 och hans hustru Kajsa Pärsdotter f 1821 från Villan i Rud, Kila. I Laga Skiftes handlingarna står ” Litt B. Anders Andersson egare af 19/96 delars mantal, qvarbor å sin förra tomt….)


Nils Andersson (f 16/5 1844) Bror till förut nämnde Johannes Andersson och bror till den i novellen ”Ett vildmarksbygge” omnämnde Anders på Skogen. Nils Andersson återvände till hem bygden, köpte en mindre gård, Pellerud i Kila, där han bodde till sin död vid 96 års ålder.

(Anm. Nils Gustaf var nr. 3 i barnaskaran från Villan i Rud och om dessa Sjömans uppgifter om Anders på Skogen stämmer så måste Anders vara äldste son till Anders Andersson och Kajsa Pärsdotter.

Anders Petter Andersson var född 1840 och gift med Maja Kajsa från Björkås och hade en dotter Anna Cajsa f 1867 (Till Norrland 1887) Anders dog 1870 och änkan gifte om sig med Anders E. Strömberg.


Om Strömberg skriver Sjöman.

Arb. A.E. Strömberg f 2/10 1839. Byggde sig en stuga i Björkås , Kila på mark , som ägdes av hans svåger. Innan stugan var färdig, blev han änkling och reste då med sina 5 barn till Alnön. Några av barnen reste senare till USA. Ättlingar till dessa har besökt Kila och forskat efter hemort och släktingar.


Strömberg finns i inflyttningslängden för Alnön 29/8 1890 tillsammans med dottern Hilda f 6/7 1874.  De yngre barnen flyttade till Alnön samtidigt men har ej hittats i inflyttningslängden.  Anm. BK






När Kila Hembygdsförening i början av 1980-talet påbörjade inventering av torplämningar i västra Kila hade vi tillgång till Folke Sjömans efterlämnade anteckningar och Erik Johanssons lokalkännedom. Erik, uppväxt i Grunnerud, visste var torpet Skogen låg och Folke med anknytning till Rud, Ulvsbol och Uppliden skrev en berättelse om Anders på Skogen.


Folkes anteckningar att ”Anders på Skogen” var bror till Johannes och Nils

Andersson (Nils på Pellerud) måste betyda att Anders fulla namn var Anders Petter Andersson f 23/10 1840 i Rud i Kila. Anders var äldst i syskonskaran och från Villan i Rud och föräldrarna var Anders Andersson och Kajsa Pärsdotter.


Anders gifte sig med Maja Kajsa f 2/5 1849 i Svanskog och dotter till nämndeman Johannes Eriksson i Björkås. Paret fick döttrarna Anna Cajsa f 21/9 1867, och Stina Maja som dog i barndomen. Anders dog 1870 och om nu de bott på torpet Skogen så flyttade troligen hustrun och dottern hem till Johannes Eriksson i Björkås. Maja Kajsa gifte om sig med en f.d. dräng på granngården i Björkås, Anders Emanuel Strömberg f 1/10 1839 i Ertemark. Strömberg var utbildad rättare och kom närmast från Prästgården. Strömberg byggde en stuga på svärfars mark ”Strömbergskerud” och där föddes Wilhelmina f 1871, Hilma f 1874, Anders August f 1877, Carl f 1880, Alma f 1883 och Johan Albin f 1886.

Strömbergs hustru dog 1890 och Anders Strömberg tog barnen med till Alnön och fick arbete på sågverk. Folke Sjöman skriver om Strömberg att han byggde stugan på sin svågers mark  (Svåger var Lars Johansson son till Johannes Eriksson och far till bl.annat Ragnar och Torsten Larsson) och att hans hustru dog innan stugan blev färdig.

Sammanfattningsvis så var Anders på Skogens riktiga namn Anders Petter Andersson f 1840 i Rud och att Folke Sjöman dramatiserat och ändrat litet på historien, möjligen omedvetet.



ETT VILDMARKSBYGGE


Där Kila, Tveta och Mo socknar mötas, ligger ett stort tjärn, som kallas Hagtjärn. Ej långt från detta fanns under 1800-talets förra hälft ett flertal små torp och backstugor, bland dem en, som hette Skogen. Och den låg verkligen i skogen. Det fanns nog endast en gångstig, som ledde dit. Här möter oss en ganska dyster vildmarkshistoria.


I ett hem nere i bygden hade föräldrarna dött, och det blev arvskifte. Alla barnen hade nått myndig ålder, och alla utom den yngste sonen, Anders, hade bildat egna hem. Man kunde emellertid icke komma överens om vem som skulle bli ägare till gården. Därför blev det ägodelning. Anders, som på grund av sin ungdom och sitt mjuka sinnelag icke förmådde hävda sin rätt, tilldelades ett skogsskifte långt bort från bebyggda trakter. Han hade nu att välja att gå nådehjon hos sina syskon eller att bygga sig en stuga i vildmarken. Han valde det senare, såg ut en lämplig plats och tog virket direkt på platsen. Stugan blev förklarligt nog den minsta tänkbara, troligen bara ett rum, och då han tidigare inte hade någon erfarenhet av byggnadsarbete, torde nog detta vildmarksbygge haft åtskilliga brister. Men han hade i alla fall tak över huvudet och slapp att gå nådehjon. Vad levde han då av? Ja, det vet väl ingen. Men skogen  var full av villebråd och bär, och inga restriktioner hindrade jakt och fiske, och ett och annat dagsverke här och där i bygden gav  någon krona, ibland en fläskbit eller en mjölkskvätt.



Anders var en skötsam och fin pojke, och en dag var det en flicka från bygden, som var villig att som brud vandra med honom på den smala och slingrande gångstigen till stugan i vildmarken. Man hjälptes åt att bryta mark, så att det blev potatisland och kålsäng. Men Anders blev mer och mer upptagen med dagsverken nere i bygden. Det gällde ju att skaffa uppehälle åt två nu och att få någon slant över till kläder och övriga behov. Men att dag efter dag vara ensam och omgiven av stor mörk barrskog alldeles in på knutarna, kanske också hungrig mången gång, orolig och med längtan till bygden och människorna, allt detta hade till följd, att den unga hustrun blev ett lätt offer för den tidens massmördare – tuberkulosen.


Så var Anders åter ensam. Han fortsatte med sina dagsverken, men nu var det tungt och mörkt att gå hem till Skogen. Till sina syskon gick han inte gärna, men han bjöds ofta övernatta, där han arbetat under dagen eller hos f. d. grannar, men särskilt ömsint var hans barndomsvän och lekkamrat Tilda, som skötte hushållet och kreatur åt sin far Sven och sin broder Johan.


Just vid den tiden blev det känt i bygden, att det var rika möjligheter till arbete vid de norrländska sågverken. Och här såg nu Anders en möjlighet inte blott att få sitt uppehälle utan också komma bort från sin sorg, sin besvikelse, sin ensamhet. Han låste sin lilla stuga och for.


Många år hade gått kanske ett tjugotal eller mer. Potatisåkern vid Skogen hade åter blivit skog. Ugglor och rävar hade flyttat in i stugan utan hyreskontrakt, och kanske någon trött jägare sökte skydd där en regnig dag. Gamle Sven hade samlats till sina fäder, Johan var gift och hade familj, och Tilda hade fått många rynkor i sitt milda ansikte, och ett och annat grått hår stack fram under silkesscharletten. Då en vacker försommardag blev det liv och uppståndelse i stugorna runt Summeln. Man höll på att springa omkull varandra för att bli först med den stora nyheten.

”Har ni hört, att Annersch på Skogen ha komme hem å förlova sej mä Tilda! Å nu ska di gefte sej å fare te Sundsvall, för där har Annersch ett stort hus ve e utå di finerste gatera.”


Ja, det var sant allt det där. De båda barndomsvännerna hade brevväxlat i många år. Men Tilda hade lovat sin far att sköta honom till döddagar, och hon höll sitt löfte. Först när hon följt sin far till den lugna viloplatsen på Kila kyrkogård, ville hon lämna sin hembygd.

När jag  (Folke Sjöman anm. Hembygdsf.) var barn, fanns det ett fotografi därhemma av det vackra huset i Sundsvall, och utanför detta stod Tilda och hennes Annersch, en fin och välklädd gammal man med ett välansat hakskägg.