Kila Hembygdsförening

Hemmanen Norra Ed och Sandbol är troligen de hemman i Kila som har flest fynd och fasta lämningar från sten, brons och järnåldern.  


I Norra Ed finns också en del andra lämningar så som torp och grunder. De flesta är registrerade som fornlämningar och har alltså ett RAÄ nummer. (Riksantikvarieämbetet.)


I Norra Ed föddes domprosten i Karlstad C.W. Bromander som också var verksam i Värmlands museums styrelse. Bromandersgården var
också skjutsstation med vägkrog.












                 



Ställen i Norra Ed

(De rödmarkerade ställena är borta.)

Hörnet eller Villan. Låg ca 100 meter norr om Roos, alldeles vid vägen. Hit flyttade, från Hibble i södra Ed 1865, en snickare vid namn Isaksson, han hade en styvson som emigrerade till Australien. John Larsson med
hustru Rut bodde här innan de flyttade till huset där Harald och Ingrid Olsson nu bor. Rut var barnmorska och dottern Brita gifte sig Emanuelsson. Efter Larsson bodde här Carl Reuter och Maria, innan paret flyttade till Södra Ed.  Sist bofast var möjligen Sofia Henriksson. Stället stod tomt i många år innan det revs och en sommarbostad byggdes längre från vägen.


 


Bäckströmsstugan. Stugan revs 1981 nu återstår en förfallen jordkällare. Tidigare hade en stuga stått ungefär på samma plats men den brann 1805. Stugan har fungerat som handelsbod, skolhus och post. Den har också varit bostad för drängar och pigor. Nils Edvald Bäckström drev handel fram till 1878 då affärsrörelsen övertogs av handlaren Olof Eriksson. 1883 kom handlaren Jonas Daniel Andersson till affären, men 1885 flyttade familjen. 1936 flyttade Posten hit


 


Post-Bostadshus.  På andra sidan av vägen- räknat från Bäckströmsstugan- ligger ett bostadshus i vars tillbyggnad Posten i Norra Ed var inrymd till 1968. Huset byggdes av C.R. Olsson och hans hustru Lovisa i början av 1940-talet. Dottern Elsa Greta gift Janson blev  Poststationsföreståndare och arbetade här till 1968. Elsa Greta blev alltså den siste posttjänstemannen i Kila.


När Herman Pettersson övertog granngården eller Bromandersgården så flyttade också domprosten och teologie doktor C. V. Bromander till Posthuset tillsammans med systerdottern Anna Peterson. Denne Bromander var mycket intresserad av historia och efterlämnade en hel del släktutredningar som nu finns i Värmlandsarkivs samlingar. Bromander brevväxlade också med Selma Lagerlöf, vars farfars morfar var prosten Seidelius i Kila.


 


Bromandersgården. Gården är fortfarande bebodd av släkten Bromander. Gästgiveriet och skjutsstationen tillhörde gården..


 

Gästgiveri.  Här fanns förr en skjutsstation och vägkrog. Krog betydde på den här tiden ett ställe där man kunde få mat och vila.  Rester av den så kallade Källarstugan finns alldeles vid vägen. Krogen fick utskänkningstillstånd 1871 men hade troligen tidigare haft försäljning  fram till 1855, då husbehovsbränningen upphörde. Rätten att sälja brännvin gick 1875 till E. Johansson, Säffle som betalade en avgift för att få sälja 625 kannor. En kanna = 2,6 lit. 1924 fick skjutsstationen sin första bil men redan 1926 upphörde verksamheten.


 


Prinserud- Övre. 1867 registrerar Nils Gabriel Djurklou ett röse på Anders Janssons tomt. Anders Jansson var son till Kungen i Vika och kallades Prinsen. En dotter till Anders, Lovisa, gifte sig med Olof Andersson i Torstensbyn.
Han blev kallad Prins-Olle och  var en duktig spelman.

Gården delades troligen i samband med Laga Skifte.




Nedre Prinserud. Bostaden lär från början ha varit andra våningen på över Prinserud, som alltså togs ned och timrades upp på nedre Prinserud. Carl Langhorn bodde här från ca. 1960  fram till år 2000 (?). Langhorn hade tidigare varit lärare på en lantbruksskola.


























 



























Norra Ed

Föddes på Släperud i Norra Ed, var utbildad och arbetade som lärare. Agnes upptecknade hundratals berättelser från Kila och Tveta och skickade till Folkminnesarkivet i Göteborg.


Släperud var en av gårdarna som blev utflyttad i samband med Laga Skifte på 1840-talet. Då sänktes också Sjön-Sjö och kvarnen vid Sjön-Sjös utlopp, på gränsen mellan hemmanet Bunäs och Norra Ed, revs. Släperud lär ha fått sitt namn av att stockarna till   stugan släpades från den gamla tomten till den nya.

Ägaren till Släperud skänkte också tomten till skolan i Norra Ed som nu är Bygdegård.



Samling vid Norra Eds bygdegård.

Släperud.

Agnes Olsson.

Flera bilder

Ur folkminnesarkivet. Akt. 5799. Upptecknat 1954 av Agnes Olsson-Bodqvist.


 Stugan, som var belägen på Norra Eds mark, kallades Lugnet

(i dagligt tal Lugne) Troligen var den byggd på 1810-talet.  I början av 1900-talet, då den revs var den gammal och förfallen.


Stugan, som var omgiven av skog på alla sidor, utom en liten öppen plats för potatisland, var byggd av grovt tillyxade stockar, grå och frätta av tidens tand. Ingen brädfodring och ingen målning hade påkostats. Yttertaket var av kantstötta skifferhällar. Två fönster fanns på stugan, de voro fyrkantiga med många små gröna rutor, som insläppte en dämpad dager, det var skumt i stugan även vid dagsljus. Innan man kom in i stugan, som innehöll ett enda rum ca 4 m långt och 3,5 m brett, fick man gå genom en smal förstugång, som var avdelad av stugan. På ena sidan av gången fanns en skrubb, där man förvarade kläder som ej begagnades. Utrymmet på andra sidan av förstugången upptogs av bakugnen. Stugans innertak var av omålade bräder med grova bjälkar  inunder. Både tak och bjälkar voro brunsvarta av rök och matångor, såg ut att aldrig tvättas. Väggarna inne i stugan voro rappade med murbruk, och vitlimmades en gång om året. (Till midsommar.) På senare år hade stugans innevånare dock ej råd att vitlimma eller kritstryka dem. Golvet var av breda slitna bräder och mycket ojämnt, där kvistarna sutto voro upphöjda knölar, då de ej slitits så fort som den övriga delen av bräderna.


Vid stugans ena gavel stod en stege upprest , det var uppgången till vinden eller loftet. På vinden förvarades en del redskap såsom spinnrock, härveträ, linhäckla, linbråka. Linskäkta m. m. Vid ena väggen i stugan stod den öppna spisen, som var murad i gråsten med en spiskupa över. En järnstång var placerad i ena hörnet som stöd för spiskupan. Spishällen var ett par stora stenhällar. Där kokades maten i 3-benta järngrytor försedda med skaft. Stekpannan sattes på en järnring med tre ben. (Trefot.) Kaffepannan var av koppar och hade även den tre ben. Bakugnen var murad av tegelsten. Vid spjället var en stång fästad och med denna öppnades och stängdes spjället i skorstenen.


Möblerna var av enklaste slag. Där fanns en dragkista, ett mindre bord försett med två lådor, ett större bord vars slag kunde nedfällas, ett gamalt skåp med överskåp med två dörrar, underskåp med snedklaff och små lådor innanför och nedanför dessa tre lådor. Överskåpets dörrar vovo prydda med utskurna längsgående ränder eller räfflor. Sängen var en utdragssäng. Stolar fanns dels trebens med rund sits, dels med fyra ben, fyrkantig sits och ryggstöd. Belysningen bestod på sista tiden av en fotogenlampa. På 1850-1860-talet användes en rovlampa. En urholkad rova som fylldes med smält talg samt försedd med veke.


-Agnes Olsson berättar vidare om stugans innevånare och vad dessa i sin tur berättat.


Ett av mina första barndomsminnen är minnet av mor Stina och fader Anders på Lugnet. Mor Stina var då (1897-98) över 80 år. Hon var född 1817 18. (Anm.Hembygdsf. Stina Ur folkminnesarkivet. Akt. 5799. Upptecknat 1954 av Agnes Olsson-Bodqvist.


 Stugan, som var belägen på Norra Eds mark, kallades Lugnet

(i dagligt tal Lugne) Troligen var den byggd på 1810-talet.  I början av 1900-talet, då den revs var den gammal och förfallen.


Stugan, som var omgiven av skog på alla sidor, utom en liten öppen plats för potatisland, var byggd av grovt tillyxade stockar, grå och frätta av tidens tand. Ingen brädfodring och ingen målning hade påkostats. Yttertaket var av kantstötta skifferhällar. Två fönster fanns på stugan, de voro fyrkantiga med många små gröna rutor, som insläppte en dämpad dager, det var skumt i stugan även vid dagsljus. Innan man kom in i stugan, som innehöll ett enda rum ca 4 m långt och 3,5 m brett, fick man gå genom en smal förstugång, som var avdelad av stugan. På ena sidan av gången fanns en skrubb, där man förvarade kläder som ej begagnades. Utrymmet på andra sidan av förstugången upptogs av bakugnen. Stugans innertak var av omålade bräder med grova bjälkar  inunder. Både tak och bjälkar voro brunsvarta av rök och matångor, såg ut att aldrig tvättas. Väggarna inne i stugan voro rappade med murbruk, och vitlimmades en gång om året. (Till midsommar.) På senare år hade stugans innevånare dock ej råd att vitlimma eller kritstryka dem. Golvet var av breda slitna bräder och mycket ojämnt, där kvistarna sutto voro upphöjda knölar, då de ej slitits så fort som den övriga delen av bräderna.


Vid stugans ena gavel stod en stege upprest , det var uppgången till vinden eller loftet. På vinden förvarades en del redskap såsom spinnrock, härveträ, linhäckla, linbråka. Linskäkta m. m. Vid ena väggen i stugan stod den öppna spisen, som var murad i gråsten med en spiskupa över. En järnstång var placerad i ena hörnet som stöd för spiskupan. Spishällen var ett par stora stenhällar. Där kokades maten i 3-benta järngrytor försedda med skaft. Stekpannan sattes på en järnring med tre ben. (Trefot.) Kaffepannan var av koppar och hade även den tre ben. Bakugnen var murad av tegelsten. Vid spjället var en stång fästad och med denna öppnades och stängdes spjället i skorstenen.


Möblerna var av enklaste slag. Där fanns en dragkista, ett mindre bord försett med två lådor, ett större bord vars slag kunde nedfällas, ett gamalt skåp med överskåp med två dörrar, underskåp med snedklaff och små lådor innanför och nedanför dessa tre lådor. Överskåpets dörrar vovo prydda med utskurna längsgående ränder eller räfflor. Sängen var en utdragssäng. Stolar fanns dels trebens med rund sits, dels med fyra ben, fyrkantig sits och ryggstöd. Belysningen bestod på sista tiden av en fotogenlampa. På 1850-1860-talet användes en rovlampa. En urholkad rova som fylldes med smält talg samt försedd med veke.


-Agnes Olsson berättar vidare om stugans innevånare och vad dessa i sin tur berättat.


Ett av mina första barndomsminnen är minnet av mor Stina och fader Anders på Lugnet. Mor Stina var då (1897-98) över 80 år. Hon var född 1817 18. (Anm.Hembygdsf. StiAndersdotter var född 23/3 1825 och var Anders Janssons andra fru.)


Hennes ansikte var rynkigt som ett skrumpet äpple, men håret var gyllene och vågigt. Ena höften var genom värk, kanske även av tungt arbete, snedvriden och sköt högre upp än den andra. Hon haltat svårt vid varje steg, men klagade aldrig. Båda makarna voro förnöjda med sin fattiga lott, blott de fick stanna kvar i sin stuga och slippa ligga kommunen till last. Det skulle vara för dem den största olycka att inte klara sig själva till slutet.


Men jag (Agnes) vill börja från början och berätta som mor Stina berättade för mig och min syster.


När jag var nio år, berättade hon, fick jag ta plats som vallpiga. Lön fick jag ingen, men jag fick mat. Det voro många barn i hemmet, därför fick hon söka plats och tjäna brödet själv. På vintern kunde hon ibland få plats som vallpiga. (Plats=betalt?)


Tidigt på sommarmorgonarna väcktes hon, åt ett stadigtmål mat, för det mesta bestod maten av grov vattengröt och sur mjölk, därefter följde hon korna och fåren till skogen. I en liten korg hade hon en kaka grovt bröd. Detta utgjorde matsäcken för dagen. Till brödet drack hon vatten ur någon bäck eller håla i skogen. När kvällen kom gick kreaturen hem självmant och hon behövde bara följa med. Då var hon trött och kvällsmålet smakade gott, skrämjölsgröt av havre, som torkats i het ugn innan den maldes samt hembrygd dricka, och eller kokta rötter eller rovor och sill eller salt kött som var kvar efter de hemmavarandes middag. Många gånger var jag så rädd för vargen att jag grät, men som väl var slapp jag möta någon varg, sade Stina. Men i kalla snörika vintrar (vargavintrar) kunde de se vargar, som sökte sig till gårdarna, som grå skuggor i snön. Ylande sökte de efter något ätbart. Då var det bäst att hålla sig inomhus.


När Stina blev 16-17 år fick hon plats som piga, först hos en bonde sedan i prästgården. Lönen för ett år var 10 kronor samt dessutom ett par hemgjorda kängor, ull till ett par strumpor, garn till en klänning, lin eller blaggarn (blågarn) till linne. Ull och lin fick hon spinna på lediga stunder  och väva och sy sin klänning. Inte hade hon råd att ta något av 10 kronor lönen för ett helt års möda. Den sparades och sattes in på sparbanken, där den skulle stå och växa med ränta på ränta till dess Stina blev gammal och behövde den. Så sparades ett kapital på 100 kronor. Så gifte hon sig och bosatte sig med maken i den lilla grå stugan med gröna fönsterrutor. Mannen var snickarkunnig och hjälpte bygdens folk med att bygga uthus, reparera möbler m. m. Tiden gick, de båda makarna åldrades och krafterna avtog. De måste nu taga till mor Stinas sparpenning. Till jul brukade de köpa ett slaktdjur. Detta slaktades och nedsaltades och skulle räcka till sovel till nästa sommar eller längre. Men då de inte kunde med sitt arbete förtjäna något, minskades sparkapitalet och snart hade de inte råd att köpa ett slaktdjur.


Medan de voro friska och hade sina krafter i behåll brukade de göra några dagsverken åt min far som ersättning för täppan där stugan stod, men sedan när de blev äldre avstod min far från betalning och de lovades att ha det fritt så länge de bodde där, och hjälp med mat, ved m. m. skulle de få av honom. De sparade och månade om varje matsmula och varje öre, ty fattighjälp ansågo de som en stor olycka att nödgas mottaga. Så länge som möjligt skulle det hållas på avstånd. De båda gamla bådo aldrig om någonting, hellre hungrade de. Mor skickade oss dit med än det ena än det andra av förnödenheter. Då var glädjen och tacksamheten stor. Alltid ville då mor Stina bjuda på något, om hon hade, kaffe, utan grädde, eller tunnpannkaka som gräddades i den öppna spisen, kokspis fanns ej i stugan. Men kaffet var mycket svagt och pannkakan var osaltad. De hade inte råd att köpa annat än grovt salt och sådant kunde hon inte ha i pannkakan. Till varje jul köpte Anders en tvålbit för 10 öre, mer än den hade de inte råd att köpa för året, sedan den var slut fick de reda sig utan tvål. Kläder fick de ha de gamla så länge de varade och sen fick hon lappa och laga dem. En gång när vi kom och hade nya hemvävda bomullsklänningar, sade mor Stina. Så lyckliga ni är, som får nya kläder jag får aldrig någon mer klänning i mitt liv, det vet jag. Men några dagar därefter hade mor Stina , till min obeskrivliga glädje, en alldeles ny klänning av samma väv som våra.


Tiden gick och de gamla blev orkeslösa och sängliggande. Och så kom den länge fruktade, sorgliga dagen då de skulle flytta till fattighuset. Deras sparpenning var slut, kraften och hälsan likaså. Det var svårt att se deras sorg. De smekte den gamla dragkistan, skåpet, bordet och togo avsked av allt. Då de kom till fattighuset längtade de tillbaka varje dag till stugan i skogen, till lugnet och friden där. Hemlängtan svider i bröstet, sade mor Stina, då vi kom och hälsade på dem. Men efter några år behövde de inte längta mer. Mor Stina blev omkring 94  95 år gammal. Hela deras liv hade varit präglat av fattigdom och försakelse, tungt arbete och på slutet sjukdom och lidande och saknad efter deras lilla hem.



BK 2004