Kila Hembygdsförening

Den gamla kyrkan

 

Den gamla kyrkan i Kila var belägen något söder om den nuvarande på den nuvarande kyrkogården. Det var en medeltida träkyrka, förmodligen

en stavkyrka. Rörande kyrkans ålder kan man enbart spekulera. En av de viktigaste och äldsta pilgrimslederna till Olof den heliges grav i Trondheim

passerade Kila. En inte alltför djärv gissning är att Kilas första kyrka byggdes på 1100-talet, eller absolut senast i början av 1200-talet. Om detta var

samma kyrka som revs ca 500 år senare är det givetvis omöjligt att veta. Under medeltiden var Kila en av de tre kyrkorna i det nu försvunna Sunds

härad. Sommaren 1998 sattes en markering på kyrkogården bestående av en sten med ett utskuret ”solkors” i järnplåt upp på den plats där vi tror

att kyrkan stod.

Några inventarier från den gamla träkyrkan finns kvar även i vår tids kyrka. Det gäller dopfunten, den stora kyrkklockan och järnljuskronan i koret.

Det på Såguddens museum i Arvika deponerade krucifixet prydde också den gamla kyrkan. Linköpingsbiskopen Andreas Rhyzelius upplyser följande om den gamla kyrkan i sin handskrift Wermelandica ecclesiastica: Hela församblingen består av tre Sochner, och hafwe äfwen så monga Kyrkior, ibland hwilka är 1 Kila, som är och otwiflachteligen altid warit Moder- eller Sätes-Kyrkia, af hwilko Pastoratet namn fådt och behåller; men sitt namn hafwer hon af sin gambla belägenhet wid en Kil eller wik af siön Harefiolen. Ther hon i förstonne är byggd af träd, mycket liten och trång, sammanhuggen af stora ekeplanckor. Men icke allenast för hennes trånghet och af ålderen pågående skröpelighet och bristfellighet; vtan och, emedan hon war belägen vid berörda Siö hardt vnder en bergsfot på en mycket sdilänt ort: ty wardt Probsten Mag. Sveno Anundi Faxelius föranlåten, at år 1652 låta ombygga kyrkion och flytta henne 136 steg ifrån then förra låga platsen vp på kullen eller berget. Hwaräst grunden blef lagd och ther vppå, med församblingenes merkeliga flit, arbete och bekostnad, vpbyggd och fulbordad en ansenelig Stenkyrkia, som är ej allenast rikeligen försedd med wackra requisiter; vtan i mong motto herligen prydd. Men församblingenes grifte- eller begrafningsplats är dock än nedan berget, på norra sidon om then plats, ther gambla trädkyrkian legat; emedan å södre sidon är förmycket sanckt och sumpogt.


Den värmländske person- och kyrkohistorikern Fredrik Fryxell skriver: "Hon är ofelbart en av de äldsta kyrkor i landet, som kan slutas af dess

klocka med runska bokstäver. Och emedan runorna i Sverige började afläggas i 12 århundradet, så måste man taga för säkert, at klockan

vid den tiden är gjuten, och som kyrkan måste vara någon tid äldre; så lärer man icke kunna sätta dess första fundation sednare än i början

av 1100 talet, eller kan hända ändå förut och följakteligen kort efter Christendomens införande.

Drivkraften bakom kyrkbyggdet 1654, kyrkoherden Sveno Anundi Faxelius skriver i en anteckning i socknens äldsta ministerialbok:

Anno 1632 Philippi och Jacobi dagh kom iagh. Sveno Anundi Faxelius til Kijla Giäld  och då antogh prästestommen som både til huus Åcker

och äng mycket war förfallen theslikast och så Kyrkian och stapulen med taak och annat behör Mycket förfallen, Och waar i prästegården inthz

inventarium, theslikast i Kyrkian inga päningar, och eij heller Någen boock eller breflapp uthi hwilken Kyrkiones egendom kunde utwijsas.

Och hafuer iagh för then skuld låtit Kiöpa thenna book ath uthi henne må författas hwad som ähr och blifuer gifuet til Kyrkian,

Mäd hännes Inventario. ther innes skal och författas prästegårdens ägor til watn och land Allom efterkommandom till rättelse.


I en anteckning från 1641 framgår att Faxelius låtit bekläda kyrkans väggar och tak med spån och sedan låtit tjärbrå den. Vidare framgår att kyrkan hade ett vapenhus och att klockorna hängde i en stapel. När den nya kyrkan stod klar vid 1650-talets mitt så fanns det inte längre något behov för den gamla träkyrkan och den revs.1728 omtalas i sockenstämmoprotokollen att kyrkogården skall rensas från grundstenar från den gamla kyrkan. Märkligt nog finns kyrkan avbildad! 1648 upprättade lantmätaren Håkan Arvidsson en "geometrisk jordebok" över Kila och andra värmländska socknar. I kartan över hemmanet Prästgården finns en liten enkel avbildning av kyrkan. Med ledning av kartan kan vi anta att stavkyrkan bestod av långhus och ett lägre och smalare kor, precis som de medeltidskyrkor i Västvärmland som grävts ut (Åstenskog, Lönnskog, Ämbeskog, Glava, Värmskog). Något vapenhus kan inte urskiljas, men uppenbarligen är avbildningen åtskilligt förenklad eftersom det enligt anteckningarna i den äldsta kyrkboken fanns ett sådant. 

 

Den nya kyrkan

 

Vi vet inte så mycket om Kila socken vid 1600-talets mitt när den nya kyrkan byggdes. Det har börjat föras vissa längder över befolkningen – mest för att säkra kronans skatteintäkter. Vi har också protokoll från Näs häradsrätts ting bevarade sedan detta århundrades början. Men det kommer att dröja ännu till 1600-talets slut innan kyrkolagen påbjuder att det är prästens ansvar att föra anteckningar över födda, vigda och döda i socknen.

I Kila börjar dock den äldsta kyrkoboken redan på 1630-talet. Den omfattar anteckningar gjorda av kyrkoherden Sven Anundsson (Sveno Anundi) Faxelius från hans tillträde 1632, anteckningar fortsatta av sonen Erland som blev kyrkoherde i Kila efter faderns bortgång 1664. Det är denna handling – i kyrkoarkivet kallad  C:1 – som är den enda riktiga skriftliga källan till kyrkobyggets historia. Den innehåller notiser både om födda, vigda och döda, likväl som kyrkoräkenskaper och anteckningar om vad som avhandlats vid sockenstämman. Det finns stora luckor i notiserna och handstilarna är inte alltid så lättlästa. Vi har alltså viss möjlighet att följa vad som hände kring kyrkbygget, men källmaterialet är ibland oklart och många frågetecken kvarstår när det gäller detaljer. Var och när beslutet om att bygga en stenkyrka fattas vet vi inte. Efter att det i Värmland nästan inte byggts en enda kyrka sedan medeltiden (undantaget Karlskoga på 1590-talet) så tar kyrkbyggandet fart från 1640-talet och framåt. En rad nya socknar etableras i det tidigare mycket glest befolkade östra Värmland och i de socknar som existerat sedan medeltiden börjar man att bygga nytt på flera håll. På vissa håll fortsätter man att bygga i trä efter den äldre traditionen men i Kila är man dock en av de första som bygger nytt i sten. Virke och gråsten hade man god tillgång till. Till murningen behövde man också kalk. Den kom från Västergötland och levererades av Karl Antonsson från Lidköping. Murningsarbetet verkar ha påbörjats i april 1652.  Flera av hantverkarna nämns vid namn, bland dem finns Simon murmästare och hans son Daniel samt Lars Nilsson murmästare och Nils Simonsson. Murningen var klar den 26 maj 1654. Arvodet skulle uppgå till 210 riksdaler. När murningen var avklarad återstod arbetet med taket och inredningen.  

På långhusets ytterväggar står: 1654 (på norra sidan) och MSAF (Magister Sveno Anundi Faxelius, på södra sidan). I 1790 års inventering står det

märkligt nog: ”Kyrkan upbygd af sten, hwars ålder man intet kan weta.” En förbryllande uppgift om byggnadsårtalet hade funnits på kyrkväggen!

Det är således något osäkert när kyrkväggens årtal och initialer kom till. Det kan vara så att det var Anders Lignell som uppmärksammade året 1654 och som tveklöst anger det som kyrkans tillblivelseår i Kilaboken. Han skulle kunna ha valt 1656, då kyrkan var i sådant skick att man kunde fördela

bänkrummen mellan de olika hemmanen. Vi vet inte när kyrkan invigdes. Karlstad var sedan 1647 säte för stiftschefen – superintendenten Sveno Elfdalius, men vägen mellan Karlstad och Kila var inte helt lättframkomlig och det kan ha varit så att kyrkoherde Faxelius själv fick inviga kyrkan i sin egenskap av kontraktsprost i Näs kontrakt.

Faxelius antecknar, att ”den nya predikstolen gav jag Sveno Anundi till kyrkan och 150 tolft bräder förutom det jag tillförne gav både boskap och penningar till kyrkan”. Det är nog så, att utan Faxelius skulle någon kyrka aldrig ha byggts i Kila vid denna tid. Visserligen var den gamla kyrkan trång och otillräcklig, men tiden var svår och genom stora personliga insatser kunde Faxelius föra projektet i hamn. Han synes ha varit en kraftnatur av samma slag som sin sentida efterträdare Anders Lignell – kyrkoherde i Kila 1826-63.

Det finns oklarheter kring hur kyrkans klockor var placerade. Det tycks vara så, att den gamla klockstapeln fick vara i tjänst till 1670-talets början.

1670-72 byggdes vad Lignell kallar för en ”tornstapel”. I sockenstämmoprotokollen från 1700-talet står det torn. 1705 fick Per snickare i uppdrag att göra ”luckor” på tornet emot ”regns inslag”.  1707 noterades att kyrktornet ”mycket slänger, när det ringas”. Tornet var dock utan tvivel byggt av trä. Var det en vanlig klockstapel som kan ses vid exempelvis Millesviks och Botilsäters kyrkor, eller hängde den ihop med kyrkan – ett slags trätorn som i Långserud? Vid detta bygge anlitades en viss Måns tornbyggare från Mariestad som ”brådde och upphöjde klockorna”. Bengt i Rud murade tillsammans med sin bror ett vapenhus på kyrkans södra vägg. 1734 byggdes läktare bak i kyrkan av snickare Erik Larsson i Ström. Det tyder på ett ökande befolkning i socknen och därmed ökat platsbehov i kyrkan.

Vid superintendent Nils Lagerlöfs visitation 1764 klagade sockenborna över att gravrummen i kyrkan endast är betäckta med bräder, ”hwaraf händer, at en så olidelig stank af liken sommartiden upstiger, at församlingen icke utan största wedermöda kan bewista den offentliga gudstjänsten”.

 

Takmålningar

Vid sockenstämman den 14 oktober 1764 uppdrogs åt kyrkomålare Hans Georg Schüffner i Åmål att bemåla kyrkans innertak med ”vackra bibliska

historier och deviser”. Vid denna tid var det populärt att måla kyrkornas innertak.  Målningarna gick förlorade, då de övermålades 1829 på initiativ av prosten Anders Lignell. De borttogs helt, då taket välvdes 1852. Vissa bräder med fragment av målningar har hittats under årens lopp, och de finns att beskåda i en tornkammare. Vid denna tid byggde assessor Bengt von Echstedt ny mangårdsbyggnad vid sin gård Smedbyn i Kila – nu kallad

von Echstedtska gården. Där finns i stora salen målningar med bibliska motiv. Det har antagits att Schüffner, som bevisligen målade i Kila kyrka vid

samma tid också skulle ha målat hos socknens främste invånare. Johan Cederlund är i sin vägledning över von Echstedtska tveksam till att Schüffner

målat salsväggarna där, främst av stilistiska skäl.

Lignell tyckte inte alls om Schüffners målningar. Han beskriver som ”ett himmelrike fram öfver kyrkan och ett gapande helfvete, som räckte från vestra väggen till en tredjedel af taket, med en mängd vederstyggliga, illa målade menniskobilder, samt större och mindre djeflar, tagna utur målarens fantasi”. Denna summariska beskrivning antyder ett liknande bildschema som i Glava kyrka, där målningarna ännu är bevarade liksom i Ånimskogs och Fröskogs kyrkor på Dal. I Borgviks och Gräsmarks kyrkor finns också goda exempel på hur 1700-talets målade värmländska kyrktak kunde se ut.

 

Tornbygget

Samma år, som takmålningarna beställdes, bestämde man sig också för att kyrkan äntligen skulle få ett riktigt torn av sten i väster.

1767 åtog sig häradsmurmästaren Sven Hertz från Bunäs i Kila att vara byggmästare för tornbygget. Sven Hertz ledde bygget av både Södra Ny, By och Eds kyrkor. De främsta tillskyndarna av tornbygget, ovan nämnde assessorn och tillika kyrkoföreståndaren Bengt von Echstedt på Smedbyn och

kyrkoherden Elof Seidelius hedrades genom att deras initialer tillsammans med årtalet 1769 pryder tornets väggar.

Murningen av tornet inleddes 1768, men det kom att dröja ända till 1777 innan tornet var färdigt att tas i bruk och klockorna kunde hängas upp.

Hemmansägaren Olof Nilsson i Sätterskog (1733-1807), en skicklig smed, skall uppgift från hans sonsons son Johannes Olsson i Kållerud – återberättad av C. V. Bromander i ett brev till Helge Kjellin – ha tillverkat klotet, korset och tuppen på tornet. Han gjorde också beslag till bänkdörrarna Kyrkan hade yttertak av spån, som hade begränsad livslängd och ofta fick bytas. År 1806 kom förslag om att istället lägga skiffertak.

Det bifölls och arbetet var färdigt 1807.

 

Sakristia istället för vapenhus

1826 inkom en skrivelse till sockenstämman från domkapitlet, som uppmanade församlingen att bygga sockenstuga. I samma veva beslöts att en omfattande renovering av kyrkan skulle genomföras. Nytt golv av furuplank lades in i kyrkan. Det gamla vapenhuset på södra väggen ansågs ha tjänat ut, varför det revs och stenen användes till byggande av en sakristia längst i öster. Det var ”vanprydligt och ett sqvallerrum för qvinfolken” skriver Lignell i Kilaboken.

Han betalade själv arvodet till murmästaren Olof Larsson från Lövudden i Avelsäter, Tveta, till besparing för socknens utgifter. 1830 rappades hela kyrkan av Lars Wennsten från Kik i Gillberga. I handlingarna från prästmötet i Karlstad 1831 noteras att så betydliga reparationer gjorts på Kila kyrka, ”att de kunna anses nära svarande mot nybyggnader”. Tornet hade ursprungligen spåntak, som kyrkan i övrigt. Det nedre takfallet täcktes 1844 med skiffer och 1857 fick själva spiran betäckning med zinkplåtar från Belgien. 1921 byttes zinkplåten ut mot kopparplåt.

När taket välvdes 1852, gjorde Anders Lignell ritning och ledde arbetet.

Vid det tillfället togs fyra tvärgående balkar bort, ”tjenliga till intet annat än vanprydnad”. Det höll på att bli verkligt ödesdigert. Taket tryckte ut väggarna och kyrkan var efter 100 år på väg att rämna. Kyrkvaktaren Frans Andersson observerade faktum och larmade kyrkorådet. De tvärgående dragstag som finns i kyrkan tillkom vid reparationen, som utfördes 1961 av Gösta Takman i Stora Backa, Kila. Göstas berättelse finns i sin helhet på sidan xx.

Under 1850-talet gjordes också en del andra påbättringar på kyrkan. 1854 vitmålades innertaket, och 1855 rappades kyrkans murar.

1867 fick Kila kyrka besök av antikvitetsintendenten N. G. Djurklou, som systematiskt genomkorsade Värmland på jakt efter fornminnen och andra

märkvärdigheter på riksantikvariens uppdrag. Han skriver om kyrkan att ”hon är till det yttre nätt och täck och tornbetäckningen med sin vackra lanternin och spetsiga spira borde tagas till mönster för nyare tornspiror af detta slag.”

 

Renovering 1881-82

Efter 1829 års förändringar så hade kyrkan bara ett enkelt kors i tidens smak som altarprydnad. Nu önskade man en förändring och under åren 1881-82 genomfördes en renovering. Nu fick man en ny altarprydnad och altarring, liksom nya bänkar och psalmnummertavlor. Om dem se mera nedan. I koret lades golvet om, och det gjordes nya trappor både till orgelläktaren och till klockorna. De gamla smedbybänkarna längst ner i kyrkan sparades. Hela kyrkans inre målades.

Kyrkoherde Lars Edgren var såpass nöjd med förändringarna, då han skriver i en redogörelse att renoveringen gjort så att kyrkans hela inre tillstånd och beskaffenhet nu befinnas uti ett sådant ändamålsenligt skick, att detsamma icke annat kan än gifva de kyrkobesökande en särdeles vacker, behaglig och inbjudande anblick; och säkerligen är nu denna Kila församlings kyrka uti hennes så betydligt och fullständigt förbättrade och förnyade tillstånd och belägenhet en af vårt lands vackraste och behagligaste landtkyrkor.

 

1930-talets stora renovering

På 1930-talet visade det sig, att en omläggning av yttertaket behövde genomföras. Då väcktes förslag om att göra alla nödvändiga reparationer på en

gång och installera ett nytt värmesystem. Beslut om restaurering fattades den 14 april 1935. Till mångas besvikelse beviljades inte beredskapsmedel från staten för arbetet. Kostnaden för arbetena beräknades till 49000 kronor i den tidens penningvärde.

Restaureringen blev mycket genomgripande. Hela yttertaket lades om, och takstolarna förstärktes. Den gamla putsen knackades bort och ny påsattes på inner- och ytterväggar. Nya fönster med antikglas insattes. Bänkinredningen gjordes helt ny, med undantag för de längst ner i kyrkan belägna smedbybänkarna som fick stå kvar precis som på 1880-talet. Sidodörren försågs med vindfång. Sakristian nyinreddes. Kyrkan fick en helt ny färgsättning i rött, blått och grått.

Entreprenörer för alla mureri-, snickeri- och måleriarbeten var byggmästarna Nils B. Nilsson och Emil Johansson, Högboda.

Värmeledningen levererades av AB Järn & Trä, Åmål. Elektriskt ljus inmonterades i kyrkan av ingenjör Knut Höök, Häljebol.

Arkitekt för 1935-36 års restaurering var arkitekten Einar Lundberg, Stockholm. Det kyrkorum han skapade är det som ännu i huvuddrag möter besökaren.

De antikvariska myndigheterna har bedömt det värdefullt att en så helgjuten interiör skapad av en av tidens främsta kyrkoarkitekter bevaras. Som kontrollant anlitades byggmästare N. G. Johansson, Säffle. Vice pastor Nils Edner, som författade redogörelsen för restaureringen skrev: "Många anse till och med, att Kila kyrka nu är en av de vackraste i Värmland." Hundra år tidigare skrev herdaminnesförfattaren Hammarin, att kyrkan

"är nu en af Stiftets vackraste landtkyrkor". Kyrkan återinvigdes efter restaureringen söndagen den 28 juni 1936 av biskop J. A. Eklund.

Han assisterades av en mängd präster, bl. a. fem som vuxit upp i Kila församling. Invigningstalet utgick från orden i Ps. 122: ”Jag gladdes, när man sade till mig, vi skola gå till Herrens hus...”.

 

De senaste årtiondena

1964 ansökte församlingen om ersättande av skiffret på tornets nedre takfall, och ersätta den med kopparplåt. Kungl. Byggnadsstyrelsen tillstyrkte dock inte, med hänvisning till skiffrets gamla traditioner i bygden. 1983 företogs en mindre omändring längst bak i kyrkan, då två bänkpar borttogs, för att ge plats åt bokbord och liknande. Ny värmeanläggning installerades, och tornet omfärgades.

Under de drygt 50 år som gått efter 1936 hade kyrkans interiör blivit alltmer grådaskig. Trots att en av avsikterna med värmeanläggningen var att hindra nedsmutsning av väggarna, hade väggarna efterhand antagit en gråsvart kulör. Mulna dagar var kyrkan verkligen mycket mörk. I augusti 1992 stängdes kyrkan för en genomgripande ommålning av exteriören. Väggarna och innertaket rengjordes, lagades och avfärgades i en bruten vit kulör.

Bänkarna ommålades enligt tidigare färgsättning. Taklisten målades i bänkarnas rödbruna nyans, vilket bättre överensstämmer med tidigare färgsättning.

Förslaget till ommålningen upprättades av arkitektfirman Skanark AB, Karlstad. Entreprenör var Henriks färg, Säffle.

Kyrkan togs åter i bruk söndagen den 13 december 1992.

Sommaren 2002 var det dags för en genomgripande yttre renovering. Kyrkans torn hade vid flera tillfällen fått sin vita färg förnyad, men som på så många andra kyrkor så visade det sig inte de upprepade lagningarna hålla. Denna gång togs all gammal puts bort på hela kyrkan, murverket dokumenterades och sedan fick kyrkan både ny puts och färg. Förhoppningsvis kommer denna åtgärd inte att behöva upprepas på ett tag!                       

 Inredning och inventarier

 

Altaret

Den nuvarande altarprydnaden tillkom 1881-82. Vid restaureringen 1829 insattes som altarprydnad ett enkelt kors, utfört av bonden och snickaren Nils Olsson i Aplungsåsen, Västra Ämtervik. 1882 gjorde snickaren August Lundborg, Fridhem, Kila, det nuvarande korset med svepningen och törnekronan, och den bakomliggande anordningen. Målningen utfördes av en annan hantverkare från bygden, målaren August Rudqvist med assistans av dennes gesäll Johan Rolin.

Ritningen godkändes av Kungl. Maj:t.

Denna typ av altarprydnader med tomt kors med svepning var inte ovanliga under 1800-talet. Karlstads domkyrkas altare från 1790-talet bildade mönster. För att ta exempel från grannkyrkorna så hade By kyrka kors med törnekrona och svepning vid altaret till 1932, och i Södra Ny kyrka finns ännu en med Kila kyrkas nära nog identisk altarprydnad Sin nuvarande färgsättning fick altaruppsatsen vid 1936 års restaurering. Texten DET ÄR FULLKOMNADT

dämpades vid detta tillfälle ner, så att den numera är svår att urskilja. När den ovannämnde Djurklou 1867 besökte kyrkan skriver han om korets fond:

Det inre renoveradt och ommåladt 1831 vanställdes af en tung och klumpig altarprydnad alltför egendomlig för att ej närmare beskrifvas.

Ett tungt och klumpigt listverk af olika rundstafvar, fyrkantlister, hålkälar m.m. (...) löper utefter hela altarväggens taklist och upbäres af tvänne

joniska pelare på höga commodlika baser, alltsammans i gråaktig s. k. perlfärg. Bakom och till hälften dolda af pelarne äro tvenne dörrar, som

föra in till sacristian och emellan dessa står altarbordet med ett enkelt kors. Antagligen har den ritning hvarefter detta arbete utförts aldrig blifvit

i vederbörlig ordning fastställd utan denna bygnad helt och hållet på eget bevåg af församlingen bragts till utförande, något som ej vitnar om

någon synnerligt god smak hos Kilaboarne för 30 à 40 år sedan.

Listverket och de joniska pelarna finns som synes ännu kvar!

Kyrkans gamla altartavla skänktes år 1687 av kyrkoherde Erlandus Svenonis Faxelius och hans hustru Clara Kolthoff. I 1790 års inventering beskrivs den sålunda: ”Altare Tafla woro med snickare arbete med 3ne afdelningar, 3 speglar i hwardera afdelningen, målade med bilder, upsatt 1687 på Probsten Erland Faxelii och dess Fru Clara Kolthoffs bekostnad.” Vad som hände med den efter 1829 är inte känt. Den såldes förmodligen på auktion enligt gängse ordning för ”överflödiga” kyrkoinventarier vid denna tid.

Altarringen nygjordes också av August Lundborg 1882. Den bekläddes 1936 med masonit. Det var vanligt vid den tidens kyrkorenoveringar då man ansåg att liknande ”snickarglädje” med de svarvade balusterdockorna störande. Masoniten borttogs på 1970-talet på initiativ av dåvarande kyrkvaktmästaren Ragnar Norström. Han rekonstruerade balusterdockorna, och nu får August Lundborgs goda hantverk åter glädja kyrkobesökarna.

För sitt arbete med altarprydnad och altarring fick Lundborg 200 kronor.

 

Predikstol

Kyrkans predikstol tillkom vid 1829 års restaurering. Den tillverkades av ovannämnde Nils Olsson i Aplungsåsen, Västra Ämtervik. Kila kyrkas predikstol är mycket nära släkt med predikstolen i Västra Ämterviks kyrka, som Nils Olsson färdigställde 1826. Ornamentiken är i stort sett identisk, medan färgsättningen skiljer sig, beroende på senare ommålningar. Nils Olssons predikstolar finns också i Frykeruds och Bogens kyrkor.  Den tidigare predikstolen härstammade från kyrkans tillkomsttid och var skänkt av kyrkoherde Faxelius. Om den står följande skrivet 1790: ”Prädikstolen med Huf öfwer, äfwen som altar-taflan med Snickare arbete, målad och förgyld på sina ställen. Uppsatt 1656 uti Svenoni Faxelii tid.” På predikstolen finns ett timglas, skänkt av assessor Bengt von Echstedt 1780. Det äldre timglaset var skänkt på 1600-talet till kyrkan av Börje i Boda.

 

Dopfunt

Dopfunten i Kila är tillverkad av täljsten och tillhör Østfold-Markernaskolan, en dopfuntsskola som är flitigt företrädd i Värmland. Tillverkningen av funtarna skedde i de svensk-norska gränstrakterna. Kilas dopfunt får enligt Sven-Axel Hallbäck, den främste kännaren av västsvenska dopfuntar, utan tvekan ”betecknas som en av skolans förnämsta representanter i Värmland”. Cuppan (överdelen) är ornerad med spetsflikkragar och kring mitten repstav.

På foten finns kraftig repstav. Dopfunten har ett centralt, genomgående och numera igenpluggat uttömningshål. Hallbäck daterar Østfold-Markernaskolans dopfuntar till 1200-talets första hälft och mitt – en datering som alltså för gälla för Kila kyrkas dopfunt. Det gör den alltså även till kyrkans äldsta inredningsföremål. Vid dop används en dopskål av silver, som skänktes av ombudsmannen N. H. Johansson med fru, Säffle år 1951. Den ritades av konstnären Tore Eldh, Göteborg och tillverkades av K. och E. Carlsson, Göteborg.

Dopaltartavlan tillkom 1936. Den skänktes av hemmansägare August Pettersson, Kärrholmen och utfördes av konstnären Gunnar Torhamn, Stockholm.

Ramen, som omger tavlan, renoverades av konservator Sven Dalén, Stockholm efter ritning av Einar Lundberg. Ramen torde enligt Helge Kjellin vara från 1600-talet. Det kan vara en rest av den gamla altartavlan som kasserades 1829.

Ett rejält lock finns till dopfunten. Det kan vara från medeltiden, och synes ha använts in på 1900-talet. Numera står det i tornets andra våning.

 

Krucifix

I 1790 års inventering står antecknat: ”På Norra sidan i Kyrkan hänger Frälsarens Crucifix på wäggen”. Detta triumfkrucifix deponerades 1922 av

Kila församling i det då nyöppnade Såguddens museum i Arvika. Det är tillverkat i ek och saknar armar. Den döende Kristus har ögonen öppna och ett milt uttryck i ansiktet. Krucifixet har av Helge Kjellin daterats till 1200-talets senare hälft. Krucifixet förvarades länge bland annan undanlagd bråte i en tornkammare. I 1830 års inventarium skriver Lignell: ”Crucifix af trä, öfver 3 alnar långt, högst illa arbetadt, öfverstruket med hvit kalk, hänger i tornet.”Man kan förstås tycka att krucifixet på Sågudden hör hemma i Kila kyrka, men å andra sidan är det väl inte helt troligt att krucifixet skulle funnits kvar om det blivit kvar på kyrkans vind ännu en tid.

Till kyrkans 300-årsjubileum 1954 skänkte Kila Kyrkliga Arbetskrets två krucifix, varav ett finns på sakristians bönealtare och ett på väggen ovanför

predikstolen. De tillverkades av Ludwig Kraus Jr i Oberammergau, Tyskland, och betingade ett pris på 180 D-mark.

 

Orgel

Kyrkan fick sin första orgel 1876. Den byggdes av E. A. Setterquist, Örebro och omfattade 10 stämmor. Delar av denna bibehölls när

Olof Hammarbergs orgelbyggeri i Göteborg byggde om orgeln 1936. Orgeln är pneumatisk. Orgeln har sedermera vid flera tillfällen översetts,

senast 1993-94.

 

 

Textilier

I skrudskåpet finns en rik uppsättning mässhakar och andra kyrkliga textilier, de flesta från nyare tid. Den äldsta  och historiskt mest intressanta

mässhaken är den svarta med silvertrådsbroderier. Kyrkan erhöll en ny mässhake av svart sammet med silverbroderi 1807. Den skänktes av assessorskan Margareta von Echstedt på Smedbyn. Denna brann upp på Kila prästgård 1816, samtidigt som kyrkoherde Jonas Ifvarsson innebrändes. Den nuvarande är en gåva från biskop Olof Bjurbäck i Karlstad 1816. Bjurbäck hade en gång inlett sin prästerliga bana i Kila. Den svarta mässhaken används fortfarande vid långfredagens gudstjänst.

Under 1900-talets första hälft började de liturgiska förnyelsesträvandena att få fotfäste inom Svenska kyrkan. En viktig del av detta var att skaffa mässhakar i de olika liturgiska färgerna till kyrkorna. Kyrkoherde Karl Sige var själv intresserad av den liturgiska förnyelsen, och under hans tid fick Kila kyrka flera nya textilier. Den vita mässhaken tillverkades med tillhörande stola 1945 av Kristlig Konst, Stockholm och skänktes av Kila kyrkliga arbetskrets.

Den renoverades 1972. Den gröna mässhaken skänktes 1951 till minne av den 1949 avlidna fröken Linnéa Karlsson, Västra Takene. Den tillverkades av Agda Österberg, Varnhem. Den röda mässhaken med stola skänktes 1952 av förre lokinspektören J. Rudh, Åmål, född i Rud, Kila. Den tillverkades av Pro Ecclesia, Malmö. Den blå mässhaken tillkom 1955, men inventarieboken meddelar inget om tillverkare och ev. givare.

Ett svart antependium broderades och skänktes av fru Anna-Lisa Sige 1945. Övriga antependier är också från denna tid. Av predikstolsklädena tillkom tre 1975. Det vita skänktes av Kyrkans Ungdom i Kila, det gröna av Kila CKF, medan det blå skänktes av Emil Anderssons dödsbo, Smedserud och Rut Karlsson, Gambol. Samtliga tillverkades av ateljé Tre Bäckar, Varnhem.

Vid inventeringen vid kyrkoherdeinstallationen 1692 fanns ”2 Mässehakar en blå och grön: och en med blått eckrat Kors i tyget af swart utskurit Sammet”. Av kollekthåvarna kan nämnas en som skänktes av kyrkoherdedottern Ebba Elisabet Chenon 1715, och en annan skänkt av hennes dotter

Clara Catharina Tengman 1749. 1953 renoverades de och användes varje söndag ända till 1998. Då köptes två nya kollekthåvar för medel skänkta av Alma Johansson, Rönningen, Södra Ed.

Helge Kjellin skriver i sin förberedande inventering för Sveriges kyrkor 1917 att ”håvgång användes ännu. Håvarna skola egentligen skötas av kyrkovärdarna, som dessutom skola sitta under gudstjänsten i sin bänk vid södra sidan av koret, men de komma nästan aldrig numera till kyrkan”.

Att kyrkvärdarna aldrig kom till kyrkan verkar ju anmärkningsvärt. Kyrkostatistiken i Kila var över huvud taget inte så lysande vid denna tid.

 

Silver

Kyrkans nattvardskalk med tillhörande patén saknar stämplar, vilka kan ha försvunnit vid en renovering. Förmodligen är den tillverkad av Niclas Warneck i Karlstad. Warneck var verksam på 1700-talets senare del i Karlstad och har gjort nattvardssilver för många kyrkor i Karlstads stift. Vinkannan och oblatasken tillverkades 1950 av konstsmed Lars Holmström, Arvika och skänktes till kyrkan av godsägare L. Roger Andersson med fru. Sockenbudstyget tillverkades enligt stämplarna 1764 av Niclas Warneck.

Kyrkan äger två brudkronor. En skänktes av Kila kyrkliga arbetskrets 1952 och tillverkades av guldsmed Eric Albrektsson, Säffle, och den andra skänktes 1967 av Fritz Carlsson, Mo, till minne av hans i Kila födda hustru.

 

Gravminnesmärken

På södra väggen hänger ett epitafium över kyrkoherde Johannes Dionysius Chenon, verksam i Kila 1692-1741, alltså i 49 år. Han är porträtterad tillsammans med sin fjärde hustru Anna Catharina Geijer. Hans farfar Paschilius Dionysius Chenon eller Påke harnesktryckare hade under slutet av 1500-talet inkommit till vårt land, där han arbetade som smed vid Fors hammare (Storfors) tills han 1615 förflyttades till det nyanlagda Filipstad. Johannes Dionysius Chenons far var rådman och handlande i Filipstad. Epitafiet flyttades vid restaureringen 1935-36 ut i långhuset istället för i koret, där Chenon själv bestämde sin gravplats.

I koret fanns förut också vapenskölden, som nu finns på norra väggen. Den är ett minnesmärke över Gudmund Norberg, adlad Löwenhielm.

Han var kyrkoherdeson från Gillberga och blev hovrättsråd i Göta hovrätt. Han var bosatt på Ström i Kila och avled 1739. Epitafiet och vapenskölden renoverades 1936 av konservator Sven Dalén, Stockholm.

En gravsten finns i koret. Den lades ursprungligen över kyrkoherde Sveno Anundi Faxelii grav. Han var initiativtagare till bygget av den nuvarande kyrkan. Inskriften lyder: Härunder ligger begrafven wördig och wällärd M. Sven Anundsson Faxelius, fordom prost och kyrkoherde i Kila, hvilken i Herranom afsomnade den __ anno MDC___ samt hans älskeliga K. hustru gudfruktige och dygderika Karin Erlandsdotter, som afsomnade den 20 Maji MDCXLVII." Gravstenen tillkom alltså efter hustruns död och mannens dödsår har inte fyllts i. Gravstenen har under en längre tid funnits ute på kyrkogården, men den återflyttades till koret 1936.

Bland de övriga som begravts i koret, kan nämnas medlemmar av familjen Uggla från Säter och kapten Gerhard Meyer, Bunäs. Vid 1930-talets restaurering hittades gravkamrar i koret när golvet lades om. De utgrävdes av amanuensen Ingemar Atterman. Vid biskopsvisitationen 1764 klagade allmogen över stank i kyrkan över de där nedsatta liken. 1774 beslöts att inget lik därefter fick begravas i kyrkan.

 

Ljusredskap

Ljuskronan längst bak till vänster är skänkt av kyrkoherde Ragnar Johansson (senare Toremark) och hans hustru Inga, båda födda i Kila. Toremark var bl. a. verksam i Millesvik och Gunnarskog. Den tillkom 1936 och är en kopia av den på motsatt sida, som förmodligen är den som omnämns som

”En stor ny Lius Crona hänger mitt i Kyrckan är Kiöpt åhr 1762.” De främre ljuskronorna i långhuset inköptes 1997 av medel skänkta från Alma Johansson, Rönningen, Södra Ed. De tillverkades av Fongs gelbgjuteri i Gränna.

Kronan till höger i koret är skänkt 1737 av löjnant Jonas Tengman (1690-1746) och hans hustru Ebba Elisabet, Smedbyn, medan kronan till vänster

tillverkades 1936 av Lars Holmström, Arvika och skänktes till kyrkan 1936 av makarna Agnes och C. R. Olsson, Norra Ed. Läktarens ljuskronor tillverkades av Lars Holmström 1936. Till vänster i koret finns en ljuskrona av järn. Den har otvivelaktigt lyst upp den gamla kyrkan. Den kan vara från medeltiden, även om Helge Kjellin 1917 tror på 1500-talet. Korlampetterna är skänkta till minne av kyrkvärden Karl Johansson i Bunäs år 1944 och tillverkades av Lars Holmström. Han är också upphovsman till långhusets lampetter, som utfördes 1936.

De två fristående smidda ljusstakarna i koret skänktes 1936 av smedmästare Johan Mellberg, Norra Ed. Bänkljusstakarna skänktes 1962 av kyrkvärden Karl Bäcklund och hans hustru Alfhild, Stora Backa. I kyrkan finns ett flertal tennljusstakar från 1700-talet.

 

Glasmålningar

Glasmålningarna i korfönstren är gåvor av ombudsman N. H. Johansson, Säffle och domprosten C. V. Bromander, Norra Ed. Dessa båda glaskonstverk skildrar centrala händelser i Jesu liv, bl. a. födelse, dop, intåg i Jerusalem, lidande och korsfästelse och slutligen uppståndelse. Fönstren komponerades av den framstående konstnären Gunnar Torhamn och utfördes av glastekniker Hugo Schultz, Kristinehamn.

 

Klockorna

Storklockan är kyrkans förnämsta inventarium. Den är den enda kyrkklockan i Svealand med runskrift! Värmland räknades dock länge som ett götalandskap, och hörde under medeltiden till Skara stift. Klockan är 102 cm hög, diametern 83 cm. En ny kläpp tillverkades 1943 vid K. G. Bergholtz klockgjuteri i Stockholm.

Klockans krona är 22 cm hög med grova släta öron, varav ett är avbrutet. Kroppens övre del kullrig och övergår uppåt direkt i platten, vars ytterkant är ojämn. Runt halsen sex parallella linjer. Skillnaden mellan kropp och slagring markeras av tre skarpa linjer. Slagringens underkant är ej vågrät utan inåt uppåtstigande, som på senmedeltida klockor. Ett gjutarmärke strax under den nedersta av halsens linjer. Inskriften finns längst nere på kroppen, några centimeter ovanför slagringen och är rättvänd. Den inleds med monogrammet i h s varpå följer ett likarmat kors. Inskriften avslutas med ett likadant. Längst till höger ett lustigt ritat människohuvud i profil iklädd en huva.

Klockans inskrift har varit föremål för åtskilliga tolkningar. Man har läst den inledande runan som ett latinskt K. Inskriften lästes av Fredrik Fryxell och Erik Fernow som Kilarus Kuratus. Fernow skriver: "Kihla kyrka äger en Klocka, som med Runestil har til påskrift:... (Kilarus Curatus) och detta teken  Skulle det, som någre mena, och trolikt synes, betekna årtalet 1200, så blir denne Herr Kjellar en bland de först kunnige Kyrkoherrar i Sverige, och Kyrkan kanske ändå äldre än han."


Fredrik Fryxell har troligen efter ett brev från kyrkoherden Johan Göransson i Gillberga ändrat uppfattning om inskriften. Han menar att det står Kalrus Kuratus "hvilket jag håller för att wara en misskrifning för Karlus Kuratus såsom Carl är ett gammalt svenskt namn hvilket finnes på gamla runstenar." Den förste som återger inskriften korrekt som PETRUS KURATUS är troligen Anders Lignell på grundval av runkännaren J. Lilljegren. Johan Hammarin skriver i sitt herdaminne: "En runinskrift på en af Kila kyrkoklockor omnämner en Petrus Curatus 1240. Är denna klocka åt Kila gjuten och icke från något annat Pastorat inköpt, så är Kila Gäll ett av de äldsta i stiftet.

Anders Lignell har däremot varit försiktig med yttranden om klockans ålder. Det är gjutarmärket som har tolkats som ett årtal, 1200 eller 1240. Med utgångspunkt därifrån har en ”kuratus Petrus” konstruerats som den förste i Kilas kyrkoherdelängd. Sedan har i sin ordning dennes namn på klockan ansetts intyga hennes ålder.

Den framstående kännaren av kyrkklockor teol. dr. Mats Åmark skriver dock: ”Redan formen utesluter dock 1200-talet. Klockan måste vara av betydligt senare datum. Detta framgår särskilt av slagringens form, som ej undertill är vågrät, såsom på 1200-talsklockor, utan har en inåt uppåtstigande överkant.”I ett brev från den 30 juni 1348 finns en ”domini Petri de Kylæ” nämnd som vittne när lagmannen Gustavus Tuneson förnyade ett av kung Erik läspe och halte 1249 utfärdat förbud för andra än Varnhems munkar att fiska i en viss del av ”Amnehärads ån” (Gullspångsäven). Det måste vara samme Petrus som är omnämnd på klockan, troligen i egenskap av dåvarande kyrkoherde och intiativtagare. Den kan således även på denna grund dateras till omkring år 1350.

Även ur runologisk synpunkt passar dateringen bra, då inskriftens första runa är av en ung typ, belagd först omkring år 1300.

Lillklockan omgjöts 1854 av Alexander Keiller i Göteborg för en kostnad av 508 rdr 36 skilling 7 runstycken banco. Den gjordes då betydligt större, ty den gamla klockan vägde endast 11 lispund 2 skålpund. Klockan hade en längre tid varit söndrig och varit illa ljudande innan den omgjöts. Den omgjutna väger 30 lispund 8 skålpund. Kostnaden för omgjutningen bestreds dels av gåvomedel, dels av sammanskott av 9 Rdr Banco från varje hemman. Vid 1692 års inventering fanns fem klockor, två stora i tornet, två små i koret och en i kistan. Klockorna i koret var förmodligen sanctusklockor.

 

Sakristian

Innan sakristian byggdes förvarades kyrkans böcker i ett mindre skåp och en bokhylla i koret, samt även instuckna under altaret "bland dam och rottbon". Väggarna i sakristian pryds dock av en del intressanta ting. Av oljemålningarna föreställer den ena biskop Nils Lövgren i Västerås, född i Södra Höke i Kila socken. Porträttet skänktes till hembygdens kyrka av hans änka. Den andra oljemålningen kom till kyrkan i början av 1940-talet och föreställer kyrkoherde Fredrik Fredriksson, verksam 1890-1938 i Kila församling. Det är målat av Igor Zaitzevsky, en konstnärligt begåvad fånge på Långholmen (!). Tavlans givare, kilabördige komministern Gustaf Kihlstedt, var nämligen under en lång följd av år fängelsepräst på Långholmen.

På den södra väggen finns en 1836 uppsatt skifferhäll, med namnen på Kilas präster t. o. m. 1954. Namnen inhöggs av överinspektorn och monumentresaren Erik Noreen, som gjort åtskilliga inristningar i berg och skifferhällar främst i sin hemtrakt Köla. Invid skifferhällen finns en samling porträtt av präster, dels de som varit verksamma i Kila och dels de som fötts i Kila. Det senare torde vara tämligen unikt.

Vid 1692 års inventering fanns "Konung Gustafz Bibel", som hade skänkts till kyrkan av prästhustrun Clara Kolthoff och ombunden av

Johannes Dionysius Chenon. Det rör sig om Gustav II Adolfs bibel. Den finns faktiskt fortfarande kvar i kyrkans ägo, men förvaras numera i arkivet.

I sakristian finns dock Karl XII:s magnifika bibel, tryckt i Stockholm 1703. På predikstolen finns Gustav V:s bibel från 1917.

 

Andra inventarier

Längst bak i kyrkan finns två tal av kung Karl XIII till ständerna. I kyrkan har funnits kung Gustaf III:s porträtt, som nu är förkommet.

Kungatalen renoverades av Sven Dalén 1936.

I korets norra del finns en åldrig stol, som stundom kallas "biskopsstolen". I södra delen finns två karmstolar som enligt inventarieboken skall ha tillhört kyrkoherde Johan Göransson i Gillberga (verksam där 1755-1769). De skänktes till kyrkan 1954 och 1956. I koret finns också ett piano, som liksom den ovan nämnda brudkronan skänktes till Kila kyrka av Fritz Carlsson, Mo, till minne av hans i Kila födda hustru.

I tornet finns bl. a. en del offentligt tryck från äldre tid i en hylla. Där förvaras också äldre nummertavlor och de ovan nämnda resterna av kyrkans målade innertak.

 

Kyrkogården

Till sina äldsta delar härstammar kyrkogården från medeltiden. Den har utvidgats i olika etapper, senast åren 1953-54 till kyrkans 300-årsjubileum.

Området sydöst om kyrkan är sannolikt det äldsta. Då vattennivån steg i slutet av 1800-talet påfylldes detta område, och de äldsta gravarna ligger således mycket djupt. De flesta gravramar, samtliga järnstaket och flertalet kvartershäckar har under de senaste decennierna tyvärr bortrationaliserats. De grusgravar som finns kvar är väl värda att bevara. I samband med 300-årsjubileet 1954 byggdes också bårhuset. Det är en gåva från Roger Andersson, Ström och ritades av arkitekt Gunnar Henriksson, Karlstad. Den gamla likboden i kyrkogårdens sydöstra hörn finns kvar och inrymmer numera pumphus och förråd.

På en del av kyrkogården närmast söder om kyrkan kan begravningar inte ske på grund av att berget ligger så nära. Den sydöstra delen (närmast Harefjorden) ligger på en lägre nivå och är avskild från övriga kyrkogården med en stödmur. Den 1954 tillkomna västra delen är terrasserad med två stödmurar. På den gamla delen av kyrkogården finns kvartershäckar av ölandstok, och i sydväst utgörs de av nedklippt lind. I nordöst finns en liten allé av pyramidek.

Lövträd av olika slag omger kyrkogården. Gångarna är raka, mest grusbelagda, vissa asfalterade. 1758 beslöts att skaffa fram sten till stenmur istället för den gamla balken av trä. Arbetet med stenmuren sker i olika etapper 1769, 1780 och åt sjösidan först 1803.

Nedanför sakristian finns en märklig grav, nämligen en ättehög över kontraktsprosten i Gillbergs kontrakt, kyrkoherde Anders Lignell. Nära sittbänkarna av sten, ganska svår att upptäcka finns en gravhäll ursprungligen lagd över kyrkoherde Georgius Johannis' (död 1630) grav. På kyrkogården vilar också hans sentida efterträdare Elof Seidelius, Magnus Ullsten, Anders Lignell, Per Lignell (vice pastor), Lars Edgren, Fredrik Fredriksson, Holger Stornäs och Olof Nordgren. Kyrkoherde Karl A. Sige (i Kila 1938-54) är begravd på Vinbergs kyrkogård i Halland.

Vissa gamla gravar är värda viss uppmärksamhet. Av prästgravarna är således Georgius Johannis' gravsten äldst och inte Elof Seidelius som anges i

Begravningsplatser i Värmlands län. Seidelius gravsten har istället rests under vårt sekel. Per Lignells gravsten (nummer två från huvudgrinden räknat) har på baksidan en "runristning" som utförts av brodern Anders Lignell. Den vackra runristningen lyder

"ANDERS PROST I KILA RESTE STENEN EFTER SIN BRODER PER" samt årtalet 1849. På kyrkogårdens lägre, östra del, finns ett mausoleum i granit över spannmålshandlare Axel F. Johansson och hans familj. Där finns också intill sluttningen en obeliskformad gravsten över riksdagsmannen Anders Andersson på Smedbyn. Denna är flyttad från sin ursprungliga plats. I bergskanten, bakom kyrkoherde Fredrik Fredrikssons grav, finns en liten ristning utförd av den ovan nämnde Erik Noreen. Där står: ERIK NOREEN ouerinspektor (med runor) 1836. Soluret av kalksten som finns på kyrkogården är skänkt av Bengt von Echstedt.

Den 7 oktober 1764 lovades Bengt von Echstedt att få bygga ett stall vid kyrkan, där den gamla prästgården stått till 1753. Många har undrat var

kyrkoföreståndaren Bengt von Echstedt på Västra Smedbyn ligger begravd. Han var ju en mycket bemärkt man i socknen. Förmodligen är det så, att någon gravsten aldrig blev rest på von Echstedts grav. I 1830 års inventarium nämns att på kyrkogården endast finnes två gravstenar, nämligen Georgius Johannis' och Sveno Anundi Faxelius' gravhällar. Således är gåtan om var von Echstedts grav finns ännu olöst.

 

 

Källor och litteratur

 

Otryckt

 

Värmlandsarkiv, Karlstad

Helge Kjellins arkiv (tillhör Föreningen för Värmlandslitteratur)

Samlingar rörande värmländska kyrkor (bl. a. manuskript till Sveriges kyrkor)

 

Kila kyrkoarkiv

Inventeringar

Ministerialbok C:1

Sockenstämmo, kyrkostämmo- och kyrkorådsprotokoll

 

Antikvariskt-topografiska arkivet, Stockholm.

Inventarium 1830 (av Anders Lignell och Nils Selldén).

Riksantikvarieämbetets arkiv.

Kungl. Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrås arkiv.

 

 

Jonasson, Rune: Glimtar ur Kila sockens historia. Kila medeltidskyrka; Ett försök till rekonstruktion. Kompendium 1995.

 

Tryckt

Begravningsplatser i Värmlands län. Del 1. Länsstyrelsen i Värmlands län 1988:5.

Bromander, C. V.: ”Ur Kila sockens kyrko- och prästgårdskrönika”, Karlstads stifts julbok 1928, sid. 61-86. Karlstad 1928.

Cederlund, Johan: von Echstedtska gården. Västra Smedbyn. Värmländska byggnadsminnen: Länsstyrelsen i Värmlands län och

Värmlands museum 1995.

Densloe, Ulf B.: Västra Ämterviks kyrka. Vägledning. Ystad 1973.

Djurklou, N. G.: Bidrag till Wermlands antiqvariska topografi. Andra delen. Westra Wermland. Särtryck ur Värmland förr och nu 1956.

Karlstad 1956.

Edestam, Anders: Karlstads stifts herdaminne från medeltiden till våra dagar, del IV. Karlstad 1970.

Edner, Nils: ”Vid Kila kyrkas återinvigning”, Kilabygden 1936, Åmål 1936, sid. 7-18.

Hallbäck, Sven-Axel: Medeltida dopfuntar i Värmland. Karlstad 1965.

Hammarin, Johan: Carlstads stifts herdaminne, del 2. Carlstad 1847.

Inventarium över svenska orglar. 1990:I. Tostared 1990.

Jansson, Sven B. F.: Värmlands runinskrifter. Stockholm 1978

Lagerlöf, Erland: Medeltida träkyrkor II. Volym 199 av Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium. Stockholm 1985.

Schyman, Iwan: Värmlandsnäs från forntid till nutid II. Säffle 1958 (nytryck Karlstad 1982).

Åmark, Mats: Sveriges medeltida kyrkklockor. Stockholm 1960.